Massdödandet av armenier var ”alla folkmords moder”

Armeniska folkmordet: Historiens bortglömda tragedi återaktualiserad

Den unga guiden på museet i Jerevan kan inte hålla tillbaka tårarna när hon berättar om ett av de mest tragiska inslagen i folkmordet mot armenier och andra kristna minoriteter i det Osmanska riket. Hon beskriver hur uppemot 70 000 armeniska barn togs från sina familjer och placerades i särskilda läger för att ”islamiseras” och ”turkifieras”.

Detta systematiska barnarov var en föregångare till nazisternas liknande aktioner under andra världskriget, där cirka 200 000 polska barn fördes till Tyskland för att ”germaniseras”. I nutid påminner guidens berättelse om Rysslands tvångsförflyttningar av ukrainska barn, något som föranlett ICC:s arresteringsorder mot Vladimir Putin.

Från höjden där vi står erbjuds en hisnande vy över det mäktiga berget Ararat på andra sidan den turkiska gränsen. Här finns minnesmonumentet över det armeniska folkmordet och ett museum som dokumenterar det som hände när ungturkarna, det Osmanska rikets ledare, beslöt att ”lösa den armeniska frågan”.

Det Osmanska riket var en mäktig turkisk-islamisk stormakt som när den var som störst sträckte sig över Anatolien, delar av sydöstra Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Imperiet var multinationellt och mångkulturellt, men idén om ett etniskt rent ”turkiskt” imperium som växte fram i slutet av 1800-talet blev ödesdiger för många folkgrupper.

De första stora massakrerna på armenier genomfördes redan på 1890-talet, men det var 1911 som ungturkarna beslutade om en ”slutlösning på den armeniska frågan”. En central gestalt i folkmordet var inrikesministern Talaat Pascha, som hävdade att det var ”omöjligt att skilja skyldiga från oskyldiga armenier”. Ungturkarna såg armenierna som förrädare eftersom många stred på Tsarrysslands sida.

Efter första världskrigets slut dömdes Talaat Pascha till döden i sin frånvaro av en osmansk militärdomstol för massmord och krigsbrott. Det kan verka motsägelsefullt eftersom den turkiska republiken som grundades av Kemal Atatürk förnekade att massdödandet utgjorde ett folkmord. Det blev till och med olagligt att benämna händelserna som folkmord.

I dag erkänner Turkiet att dödsfall och övergrepp inträffade, men avvisar att massmorden var systematiska och organiserade av staten – något som skulle klassificera händelserna som folkmord. I dagens Turkiet har Talaat Pascha blivit en hjältefigur bland nationalister, särskilt under president Recep Tayyip Erdogan som idealiserar det Osmanska imperiets arv.

Massakrerna på armenierna var inte historiens första försök att utrota en folkgrupp, men det var dessa händelser som inspirerade den polske advokaten Raphaël Lemkin att mynta begreppet ”genocide” – folkmord. Ordet bildades genom att kombinera de latinska termerna ”genos” (folkslag) och ”caedo” (döda).

Lemkin fick under sina juridikstudier på 1920-talet kännedom om massmorden på armenier, vilket gjorde starkt intryck på honom. Han formulerade folkmordsbegreppet 1944, när nazisterna genomförde Förintelsen. Adolf Hitler själv refererade till det armeniska folkmordet i ett hemligt tal 1939 där han sa: ”Vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna?”, som en cynisk indikation på att historien skulle glömma hans planerade illdåd.

Lemkins arbete ledde till att FN 1948 antog en konvention som definierar folkmord som handlingar utförda i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp. Med dagens konflikter i Palestina och Sudan har begreppet återigen hamnat i fokus.

Diskussionen om huruvida Israel begår folkmord i Gaza är intensiv bland politiker, opinionsbildare och experter. En majoritet av folkrättsexperter anser det, och enligt en utredning från FN:s människorättskommission begår Israel folkmord i Gaza. Internationella domstolen i Haag (ICJ) prövar frågan och har utfärdat en interimsorder om att Israel måste agera för att förhindra folkmord.

ICJ fastslog 2007 att Serbien bröt mot folkmordskonventionen genom att inte förhindra massakern i Srebrenica, men fann inte att Serbien självt begått folkmord. Domstolen behandlar endast frågor om folkmord, inte brott mot mänskligheten och krigsbrott, vilket fått juristen Philippe Sands att fråga om inte dessa brott är lika allvarliga som folkmord.

Historiker är idag överens om att folkmordet på minst en och en halv miljon armenier och andra kristna i det Osmanska riket verkligen ägde rum och att det genomfördes på order från högsta ort i Konstantinopel. Det storskaliga dödandet inleddes i mars 1915 och pågick till sommaren 1917. Medan männen avrättades tvingades kvinnor, barn och äldre ut på dödsmarscher i den syriska öknen utan mat eller vatten. Kvinnor våldtogs och fördes till turkiska harem.