Den bayerska huvudstadens rykte som en geopolitisk tryckkokare står sig, även om någon verklig urladdning inte levererades under den senaste säkerhetskonferensen i München. Staden har vid flera tillfällen blivit en scen för dramatiska vändpunkter i Europa, där den mest ödesmättade var Münchenöverenskommelsen i september 1938 – ett avtal där västmakterna tvingade Tjeckoslovakien att avträda sina tyskspråkiga områden till Adolf Hitlers Tyskland.

Under helgens säkerhetskonferens valde den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj att anspela på denna historia. Han varnade för att det är en illusion att tro att kriget kan avslutas genom att Ukraina delas upp, lika lite som att en uppstyckning av Tjeckoslovakien räddade den europeiska kontinenten från ett världskrig.

Jämfört med förra årets giftdrypande attack som vicepresidenten JD Vance riktade mot Europa gick det lugnare till när USA:s utrikesminister Marco Rubio lade fram den amerikanska utrikespolitiska visionen. Rubio var artigare till formen, men hans budskap var i grunden detsamma. Det formuleras i USA:s nya nationella säkerhetsstrategi som säger att Europa sitter fast i en ”klimatkult”, tillåter massinvandring och hotas av ”civilisatorisk utplåning”.

En annan tes i strategin är att USA inte anser det meningsfullt att eftersträva en regelstyrd världsordning, utan att det är den starkes rätt som ska gälla. Följden är att USA inte längre bryr sig så mycket om den så kallade transatlantiska länken och vänder ryggen till sina demokratiska bundsförvanter i EU. Trumps slagord ”America First” uttolkas nu som att USA gör anspråk på kontroll över Amerika i en vidare bemärkelse – en öppet imperialistisk politik på det västra halvklotet.

Mötet i München skedde mitt under den allvarligaste säkerhetspolitiska kris som Nato har genomgått sedan den västliga försvarsalliansen grundades för närmare 80 år sedan. Det som utlöste krisen var Trumps makttillträde för ett år sedan. Kulmen nåddes när USA-presidenten hotade att erövra Grönland, en del av ett Natoland, med våld.

Det akuta hotet avvärjdes först när EU-länderna för en gångs skull käftade emot och tog tydlig ställning för Danmark och Grönland. Trump fann för gott att backa. Saken blev inte bättre när Trump hånfullt påstod att andra Natomedlemmars militärer stått i andra ledet i kriget i Afghanistan. Det möttes av upprörda protester från Storbritannien, Danmark och Polen och andra länder vars soldater stupat i kriget.

Den ledande demokratiske USA-senatorn Chris Murphy, på plats i München, var tidigt ute med att varna för följderna av en amerikansk annektering av Grönland: det skulle vara slutet för Nato. Det var samma sak som den danska statsministern Mette Frederiksen sagt: om ett Natoland anfaller ett annat är den nordatlantiska försvarspakten i praktiken upplöst.

Chris Murphy konstaterade: ”I samma minut som de började agera tufft började Trump bete sig annorlunda, delvis därför att marknaden reagerade. Men det gröna ljus som Europa gav till Trump i Venezuela var det som ledde till hoten mot Grönland.”

Senatorn syftade på fallet med bortrövandet av Nicolás Maduro, som enligt Murphy strider både mot USA:s konstitution och mot folkrätten. Eftergivenheten, menar Murphy, resulterade i att Trumps aptit bara växte.

Det finns en aktuell parallell: Västvärldens lama reaktion på Rysslands ockupation av Krim 2014 gjorde att Putin åtta år senare räknade med att han skulle komma undan även med en storskalig invasion i Ukraina. Det visade sig snart att Putin gjort en felbedömning. Såväl Europa som USA tog det ryska hotet på allvar och började – om än efter en trög start – ge livsviktigt bistånd till Ukraina.

Men sedan januari 2025 har Putin en vän i Vita huset. USA har under det senaste året inte bidragit med en cent till Ukraina. Amerikansk krigsmateriel säljs dock till Ukraina, men EU betalar.

Däremot får Europa inte sitta med vid de trepartssamtal som bedrivs under USA:s ledning, trots att kriget pågår i Europa och att europeiska länder och EU står för nästan allt stöd till Ukraina.

Trump har en helt annan syn än européerna på hur Rysslands krig ska hanteras. Europas ledare anser att vägen till fred är att man ökar trycket på Ryssland. Trump ställer däremot aldrig krav på Ryssland, utan bara på Ukraina.

Volodymyr Zelenskyj uttryckte detta ovanligt skarpt i sitt tal i München: ”Amerikanerna återkommer ofta till frågan om eftergifter. Men alltför ofta talar man om att bara Ukraina ska göra eftergifter, inte Ryssland.”

Münchens historiska betydelse för Europas säkerhetspolitik fortsätter därmed att befästas. Konferensen har blivit en viktig arena där globala maktspel blottläggs och där spänningen mellan USA och Europa tydligt kommer till uttryck. I takt med att den transatlantiska relationen förändras, tvingas Europa ta ställning till vilken roll man själv ska spela i förhållande till Ukraina och Ryssland, men också i relation till en USA-administration med en allt mer distanserad syn på Europasamarbetet.