Michael Winiarski: Det talar för och emot att USA anfaller Iran

I USA:s skugga: Ett nytt hot mot Iran växer fram

USA:s militära upptrappning mot Iran har på nytt satt Mellanösterns geopolitiska spänningar i fokus. Trots att den iranska regimen redan är försvagad efter förra sommarens israeliska och amerikanska bombningar, samlar USA nu betydande militära resurser i regionen.

President Donald Trump, som tidigare antydde stöd för demonstranter under det senaste folkupproret i Iran, har ändrat ton. Upproret slogs ned brutalt av iranska myndigheter med uppskattningsvis mellan 6 500 och 36 000 dödsoffer. Den utlovade ”hjälpen” från USA materialiserades aldrig.

Trumpadministrationens krav mot Iran har nu konkretiserats. USA kräver att Iran helt stoppar urananrikning och kärnenergiprogram, begränsar räckvidden på sina robotar till 500 kilometer (så att de inte kan nå Israel), samt upphör med stöd till väpnade grupper i Libanon, Irak, Jemen och Palestina.

Den iranska utrikesministern Abbas Aragchi har varit tydlig i sitt svar: ”Irans försvarskapacitet och missilprogram kommer aldrig att bli föremål för förhandlingar.” Dock finns historiska exempel där Iran visat flexibilitet. I kärnenergiavtalet JCPOA från 2015 begränsade landet sin urananrikning, och redan 2003 erbjöd sig Iran att dra tillbaka stödet till väpnade shiamuslimska grupper i utbyte mot säkerhetsgarantier från USA – ett erbjudande som George W Bush då avvisade.

USA:s militära uppbyggnad i regionen är omfattande. Hangarfartyget Abraham Lincoln har förflyttats till området tillsammans med andra örlogsfartyg. Det amerikanska flygvapnet flyttar nu flygplan för räddningsoperationer och lufttankning till regionen. Samtidigt utplacerar Pentagon nya luftförsvarssystem nära amerikanska baser i Jordanien, Kuwait, Bahrain, Saudiarabien och Qatar.

Särskilt anmärkningsvärt är utplaceringen av flygplan med kapacitet för personalevakuering och förmåga att landa på korta, oasfalterade ytor. Detta skulle kunna tyda på förberedelser för specialoperationer – kanske till och med riktade mot ayatolla Khamenei själv.

För Trump kan prestige vara en avgörande faktor. Efter upprepade hot mot Iran riskerar han att uppfattas som svag om han backar. Kritiker använder redan förkortningen ”TACO” (Trump Always Chickens Out) efter tidigare situationer där Trump hotat men sedan dragit sig tillbaka. För en president som byggt sin image på att vara ”vinnare” kan detta vara oacceptabelt.

Samtidigt finns flera faktorer som talar mot ett amerikanskt anfall. Det saknas ett tydligt mål – om regimskifte inte längre är ambitionen, vad skulle då uppnås? En ny bombkampanj skulle visserligen tillfälligt försvaga Irans militära kapacitet men knappast lösa grundproblemet. Utan regimskifte är det bara en tidsfråga innan Iran återuppbygger sin militära förmåga, och ett angrepp skulle kunna få Khamenei att upphäva det självpåtagna religiösa förbudet mot att skaffa kärnvapen.

USA:s regionala allierade – Saudiarabien, Qatar, Förenade arabemiraten, Oman och Turkiet – har också uttryckt oro över ett nytt amerikanskt anfall. De fruktar att den iranska regimen, om den känner sin existens hotad, kan utlösa ett större regionalt krig.

Trots tecken på diplomatiska öppningar – Trump har nyligen sagt att ”Iran talar seriöst med oss” och hans särskilda sändebud Steve Witkoff väntas möta utrikesminister Aragchi i Istanbul på fredag – finns anledning till skepsis. Trump har tidigare använt liknande taktik för att sedan överraska med militära aktioner. I juni skulle amerikanska och iranska företrädare mötas i Oman när Israel, med USA:s stöd, inledde en attack mot Iran.

Situationen förblir ytterst spänd medan omvärlden väntar på nästa drag i detta högriskspel om Mellanösterns framtid.