Rysslands tysta reaktion på händelserna i Venezuela väcker frågor

I världspolitikens stormar har Rysslands påfallande tystnad kring USA:s ingripande mot Venezuelas president Maduro väckt förvåning bland internationella observatörer. Trots att händelsen utgör en av de mest dramatiska på den globala politiska scenen på flera år, har reaktionen från Moskva varit anmärkningsvärt återhållsam.

Det ryska utrikesministeriet begränsade sina uttalanden till en formell protest där man hävdade att ”Venezuela måste garanteras rätten att bestämma sitt eget öde utan någon destruktiv, särskilt militär, inblandning utifrån”. Detta uttalande klingar särskilt ihåligt mot bakgrund av Rysslands egna agerande i Ukraina, där landet sedan nästan fyra år tillbaka bedriver en omfattande militär intervention.

President Putin själv har undvikit att kommentera händelsen överhuvudtaget. Även Kremls vanligtvis högljudda språkrör som expresidenten Dmitrij Medvedev och propagandachefen Margarita Simonjan, som annars brukar vara snabba med skarpa fördömanden, har hållit en ovanligt låg profil i frågan.

Denna återhållsamhet har gett upphov till flera teorier. En möjlig förklaring är att amerikanska kommandostyrkors räd mot Maduro kom som en total överraskning för den ryska ledningen. Detta förefaller dock osannolikt med tanke på att USA:s nya säkerhetsstrategi tydligt markerar landets ambition att ”återställa amerikansk överlägsenhet på västra halvklotet och tillgång till viktiga geografiska områden i hela regionen”.

En mer sannolik tolkning är att situationen blivit ett ansiktsförlust för Putin. Den amerikanska operationen visade effektivitet som står i stark kontrast till Rysslands misslyckade försök att eliminera Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj. Trots flera dokumenterade attentatsförsök från februari 2022, utförda av både tjetjenska kommandosoldater och Wagnermilisens legosoldater, har den ryska säkerhetstjänsten inte lyckats med sitt uppdrag – medan USA på några timmar genomförde en framgångsrik operation i Venezuela.

Förlusten av Venezuela som strategisk allierad representerar dessutom ett betydande bakslag för Rysslands geopolitiska ambitioner. Ländernas nära förbindelser har varit påtagliga de senaste åren. I december 2018 skickade Ryssland två strategiska Tupolev-160-bombplan till Venezuela i en tydlig maktdemonstration. FSB hade även placerat specialstyrkor i Caracas för att förstärka Maduros säkerhet, och så sent som för tre månader sedan undertecknades ett strategiskt partnerskapsavtal mellan länderna.

I december 2025 deklarerade Rysslands vice utrikesminister Sergej Rjabkov att ”I prövningens timme står vi skuldra vid skuldra med Caracas” – ett löfte som uppenbarligen inte fullföljdes när Maduro behövde det som mest. Detta mönster påminner om hur Ryssland för drygt ett år sedan inte heller stödde Syriens president Bashar al-Assad i en krissituation.

Dessa händelser skapar frågetecken kring Rysslands tillförlitlighet som beskyddare för auktoritära regimer i den så kallade globala södern. Ledare i mindre stater som räknat med ryskt beskydd kan nu behöva ompröva sin tillit till Moskvas förmåga att säkra deras överlevnad.

Det finns dock aspekter som kan tolkas fördelaktigt för både Moskva och Peking. Trumps nationella säkerhetsstrategi nedprioriterar tydligt både Mellanöstern och Europa. För europeisk del beskrivs ett av USA:s mål som ”strategisk stabilitet med Ryssland”, vilket antyder en potentiell maktfördelning.

Detta ger näring åt spekulationer om att Trump och Putin under sommarens toppmöte i Alaska kan ha kommit överens om en uppdelning av intressesfärer – där USA får fria händer på den amerikanska kontinenten, medan Ryssland tillåts operera mer obehindrat i sitt ”nära utland”.

Redan 2019 antydde Fiona Hill, tidigare högt uppsatt rådgivare i Trumpadministrationen, att det kan ha funnits en underförstådd överenskommelse mellan länderna med formeln: ”Håll er utanför Ukraina och vi kommer att ompröva var vi står med Venezuela.”

Om sådana ”deals” faktiskt existerar väcks oroväckande frågor om framtida uppgörelser. Kan Baltikum bytas mot Kuba i nästa förhandlingsrunda? Eller Grönland mot Kazakstan? De geopolitiska implikationerna av sådan stormaktspolitik skulle kunna forma världskartan för decennier framöver.