Michael Winiarski: Risk för kaos och inbördeskrig

I en värld där internationell rätt utmanas allt oftare har USA:s och Israels anfall mot Iran blivit ytterligare ett exempel på hur den rådande världsordningen håller på att förändras. Enligt de flesta folkrättsexperter utgör attackerna ett tydligt brott mot internationell rätt, men detta faktum verkar inte bekymra USA:s president Donald Trump, som tidigare uttryckt sitt ointresse för folkrättsliga principer.

Attackerna mot Iran markerar en fortsättning på en oroväckande global trend där stormakter som Ryssland i Ukraina, USA i Venezuela och Kina i Sydkinesiska sjön allt oftare ignorerar internationella överenskommelser. Trots att USA historiskt sett agerat som en imperialistisk supermakt med begränsad hänsyn till andra länders suveränitet, har landets utrikespolitik under Trump genomgått en kvalitativ förändring. USA har återgått till en äldre strategi som involverar att störta regeringar och eliminera utländska ledare.

Detta skifte har skapat frustration bland många av Trumps väljare som stödde honom just för hans löften om att avsluta ”eviga krig” och undvika ”regimskiften”. Ironiskt nog genomför Trump nu precis det han tidigare kritiserat neokonservativa republikaner för. Så sent som i maj förra året kritiserade han ”nationsbyggarna” som enligt honom ”krossade betydligt fler nationer än de byggde upp”.

Efter att ha låtit döda Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei, uppstår frågan om Trump verkligen förstår den komplexa iranska samhällsstrukturen och vad som kan komma efter ett eventuellt regimskifte. Denna brist på långsiktig planering påminner oroväckande om George W. Bushs Irakinvasion 2003, som saknade en tydlig strategi för tiden efter Saddam Husseins fall.

En möjlig förklaring till Trumps agerande kan vara att han övertalats av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som menade att Iran var särskilt sårbart efter förra sommarens bombkampanj och vinterns folkliga protester. Trump har därmed hjälpt till att förverkliga Netanyahus långvariga ambition om ett storskaligt militärt ingripande mot Iran.

Vad som gör situationen än mer förbryllande är att Trumps motiv och de uttalade ”röda linjerna” har varierat över tid. Initialt hävdade Trump att målet var att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen – trots att han själv rev upp Barack Obamas kärnenergiavtal med Iran som syftade till just detta. Därefter har fokus skiftat mellan Irans ballistiska robotprogram, stöd till grupper som Hizbollah och Hamas, för att slutligen landa i målet att störta den islamistiska regimen.

Historiskt sett finns det inga exempel på lyckade regimskiften som genomförts enbart med flygbombningar utan insats av markstyrkor. USA:s nuvarande militära närvaro runt Persiska viken består huvudsakligen av stridsflyg och krigsfartyg, med minimala markstyrkor. Detta står i stark kontrast till tidigare konflikter i regionen, som Gulfkriget 1991 då USA stationerade över 500 000 soldater, eller Irakkriget 2003 med över 300 000 insatta soldater.

Varken USA eller Israel verkar ha en tillgänglig militärstyrka som kan installera en pro-amerikansk eller pro-israelisk regim i Iran, ett land med cirka 90 miljoner invånare. I stället förlitar sig Trump och Netanyahu på att en långvarig bombkampanj ska försvaga den shiamuslimska prästregimens maktapparat tillräckligt för att den iranska befolkningen själv ska göra uppror och störta regimen.

Strategin innebär enorma risker, inte bara för regional stabilitet utan även för USA:s anseende i världen. Samtidigt som Trump verkställer vad som kan beskrivas som ett direkt avsteg från sin egen uttalade utrikespolitiska doktrin, riskerar USA att fördjupa konflikterna i Mellanöstern utan en tydlig plan för vad som kommer efteråt.