När drömmen om frihet krossades – så föll shahens Iran

I början av januari 1978 skakades Iran av en våldsam händelse som skulle visa sig bli startskottet för en omfattande politisk omvälvning. I den religiösa staden Qom, belägen cirka 15 mil från huvudstaden Teheran, öppnade polis eld mot demonstranter och dödade minst 20 personer. Denna tragiska händelse blev början på en våg av protester som skulle komma att förändra Irans historia för alltid.

Qom, som ligger mitt i den persiska öknen, hade länge varit centrum för shiaislam, den dominerande islamiska riktningen i Iran. Stadens religiösa betydelse gjorde den till en naturlig plats för motstånd mot landets styre under shah Mohammed Reza Pahlavi.

Shiamuslimernas andlige ledare, ayatolla Ruhollah Khomeini, befann sig vid denna tid i landsflykt sedan början av 1960-talet efter att ha hamnat i konflikt med shahen. Trots att shahen själv identifierade sig som shiamuslim, höll han ett tydligt avstånd till religionen och strävade efter en sekulär statsbildning. Hans far, Reza Shah Pahlavi, hade till och med förbjudit kvinnor att bära slöja, ett förbud som senare upphävdes.

Protesterna i Qom utlöstes av en artikel i en av Irans största tidningar där ayatolla Khomeini framställdes som en utländsk agent. Artikeln hade skrivits av shahens informationsminister, vilket uppfattades som en direkt provokation mot de religiösa grupperna.

Demonstrationerna omfattade inte bara studenter från Qoms religiösa seminarier utan även marxistiska studentgrupper och arbetslösa unga från landsbygden. Shahens strävan att modernisera Iran och göra landet mer västorienterat hade skapat djupa klyftor i samhället där stora befolkningsgrupper lämnats efter i utvecklingen.

Samtidigt visade shahen inget intresse för demokratisering. Tvärtom blev oppositionen hårt förtryckt av den hemliga polisen Savak, som tränats av amerikanska CIA. Enligt människorättsorganisationen Amnesty var Iran vid denna tid ett av världens mest förtryckande länder för politiska oliktänkande.

Kungafamiljens lyxliv provocerade också den vanliga befolkningen. År 1971 hade shahen firat det persiska rikets 2500-årsjubileum med en överdådig fest, kallad ”världshistoriens största”. De kungliga gästerna, inklusive svenska kronprins Carl Gustaf och prins Bertil, serverades mat tillagad av kockar från den exklusiva restaurangen Maxim’s i Paris. Till maten serverades 150 kilo iransk kaviar och Dom Pérignon Rosé årgång 1959.

Shahens upphöjda ställning symboliserades av hans berömda påfågelstron, ett krigsbyte från en indisk maharadja från 1700-talet, tillverkad i massivt guld och täckt med diamanter, rubiner, smaragder och safirer. Trots all denna prakt hade dynastin Pahlavi förhållandevis korta anor. Shahens far, Reza Khan, var son till en fattig fåraherde och hade tagit makten genom en kupp så sent som 1925.

Under 1978 spred sig protesterna snabbt genom landet. På demonstrationstågens banderoller syntes slagord som ”Död åt shahen”. Shahens motståndare var en heterogen grupp bestående av allt från religiösa muslimer till akademiker, radikala studenter, basarhandlare och landsortsbefolkning. Men ayatolla Khomeini framträdde allt tydligare som regimmotståndets ledare.

En stor intervju med Khomeini i den franska tidningen Le Monde i maj 1978 gjorde honom internationellt känd. Där framkom att ayatollan inte bara ville tolka religiösa frågor utan också ville engagera sig politiskt. Han beskrev shahen som ”en imperialistisk ledare som håller kvar Iran i efterblivenhet”.

Khomeini uppmanade oljearbetare att strejka, vilket periodvis lamslog oljeindustrin, landets ekonomiska livsnerv. En generalstrejk paralyserade också den offentliga sektorn. I november 1978 tillsatte shahen en militärregering och införde undantagslagar i Irans tolv största städer. Samtidigt försökte han blidka upprorsmakarna genom att lova att ”rätta till alla misstag”.

Men det var för sent. Demonstrationerna fortsatte och ledande fackföreningar och oppositionspartier förenade sig med Khomeinis religiösa front. Shahens ställning försvagades ytterligare av att han led av lymfkörtelcancer, en sjukdom som nu spridit sig i hans kropp.

I slutet av december 1978 gjorde shahen ett sista försök att tillmötesgå upprorsmakarna genom att låta oppositionspolitikern Shahpour Bakhtiar bilda regering. Men utfallet var redan avgjort. I januari 1979 hölls ett toppmöte i franska Guadeloupe där västvärldens ledande nationer konstaterade att ”shahen kommer att falla”.

Den 16 januari 1979 flydde shah Mohammed Reza Pahlavi landet. Han flög själv sitt privata flygplan till Aswan i Egypten, åtföljd av sin tredje fru Farah Diba. På Teherans gator jublade demonstranterna: ”Shahen är borta för evigt”.

Ayatolla Khomeini återvände till Iran från sin exil i Frankrike den 1 februari 1979. Miljontals människor välkomnade honom som en frälsare. Efter förhandlingar med Bakhtiars regering, som kollapsat när armén förklarat sig neutral, utropade Khomeini den islamiska republiken Iran den 11 februari.

Den islamiska revolutionen var därmed fullbordad, men den blev förödande inte bara för shahens anhängare utan också för de radikala grupperingar som hjälpt Khomeini att störta monarkin. Många ställdes inför ”revolutionsdomstolar” och anklagades för brott mot sharia, den religiösa lag som nu blev allenarådande i Iran.

Shahen själv dog i juli 1980 på ett sjukhus i Kairo, 60 år gammal. Hans äldste son, den då 19-årige Reza, tog omedelbart titeln ”shah i exil”. Idag, nästan 46 år efter revolutionen, menar vissa att Reza Pahlavis tid kan vara kommen för att åter göra anspråk på Irans tron.