Nathan Shachar: Ayatollans ersättare – en kallblodig maktspelare

Under den gångna veckan har Iran vidtagit extraordinära åtgärder för landets maktstruktur genom att nominera ”reserver” för alla höga beslutsfattare. Systemet är utformat så att makthavare som dödas omedelbart ersätts, och även reservernas efterträdare har utsetts på förhand. Detta är en direkt reaktion på händelserna i juni förra året, då Israel på endast ett par dagar dödade över tjugo nyckelfigurer i den iranska ledningen, vilket ledde till administrativt kaos.

Den mest framträdande av dessa reserver är Ali Larijani, sekreterare för det nationella säkerhetsrådet, som utsetts att ersätta ayatolla Khamenei om denne skulle dödas eller tvingas gå under jorden. Larijani, som är fysiker, författare och tänkare, betraktas som något av en outsider i Irans dogmatiska maktstruktur. Trots att han är son till en ayatolla har han en djup förankring i den västerländska kulturen, något som många inom regimen ser med misstänksamhet. Efter de israeliska attackerna i somras kallades Larijani av Khamenei att leda det nationella säkerhetsrådet, en position han nu innehar för andra gången.

Säkerhetsrådet har en avgörande roll i utformningen av Irans strategi i tunga frågor, inte minst när det gäller landets atomprogram. Larijani, som själv tidigare tillhört revolutionsgardet, anses också ha spelat en betydande roll under de dramatiska händelserna i januari, då gardet slog ner omfattande civila protester med dödligt våld, inklusive på sjukhusens akutmottagningar.

Enligt observatörer är Larijani den rådgivare som Khamenei helst konsulterar gällande regimens långsiktiga strategier. Mycket tyder på att han redan under hösten började fatta avgörande beslut. Den franska tidningen Le Figaro rapporterade nyligen att förre presidenten Hassan Rouhani och förre utrikesministern Jawad Zarif försökte störta Khamenei efter massakern i januari. Enligt tidningen var det Larijani som ledde insatsen för att slå ner detta försök, vilket resulterade i att de båda reformistvänliga ex-ledarna placerades i husarrest.

Larijani beskrivs som en erfaren och skicklig maktspelare som inte låter känslor styra sina beslut. När han godkänner våldsamma åtgärder mot demonstranter görs det inte av fanatism eller hämndlystnad, utan baserat på en kall beräkning om vad som krävs för regimens överlevnad. Vid andra tillfällen, som under de tidiga atomförhandlingarna med västmakterna, har Larijani konfronterat hårdföra krafter inom regimen och förespråkat kompromisser när han ansett att det tjänat landets intressen.

Hans strategiska tänkande blir tydligt i de pågående förhandlingarna med USA. Amerikanska medlaren Steve Witkoff medgav nyligen: ”Jag vill inte säga att president Trump är frustrerad, men låt oss säga att han är nyfiken på varför Iran inte är mer intresserat av en uppgörelse. Det ligger i dess intresse att undvika krig.”

Detta uttalande avslöjar en fundamental missuppfattning inom den amerikanska administrationen om den iranska ledningens prioriteringar. Larijani har från kulisserna styrt de Oman-ledda förhandlingarna med USA och ger kontinuerliga instruktioner till utrikesminister Abbas Arakchi. Till skillnad från ideologerna inom revolutionsgardet drivs Larijani inte primärt av antiamerikanism. Han eftersträvar en uppgörelse, men inte till priset av vad han och Khamenei skulle betrakta som total kapitulation.

Ur den iranska ledningens perspektiv skulle ett fullständigt övergivande av kärnvapenprogrammet, missilprogrammet och stödet till regionala allierade som Hamas, Hizbollah och huthierna innebära att Iran reduceras till en andrarangsnation, sårbar för externa påtryckningar. Lika viktigt är att en sådan eftergift skulle kunna uppfattas som en förödmjukelse som ger ny energi åt den iranska oppositionen, vilket skulle äventyra regimens framtid.

Det diplomatiska spelet handlar därför också om uthållighet – Irans tålamod ställs mot Trumps erkända otålighet. USA kan upprätthålla en massiv militär närvaro i regionen under några månader, men om den amerikanska hemmopinionen samtidigt blir alltmer splittrad i frågan om ett potentiellt krig, kommer Larijani att utnyttja detta vid förhandlingsbordet.

Ett tecken på att USA redan börjat mjukna kom nyligen när israeliska säkerhetskällor uppgav att amerikanerna backat i frågan om urananrikning och nu överväger att tillåta Iran att anrika uran upp till 3,67 procent – samma nivå som i 2015 års internationella kärnenergiavtal, vilket Trump drog USA ur 2018. Sedan dess har Iran anrikat över fyrahundra kilo uran till 60 procent, vilket väsentligt kortat vägen till vapenmaterial.