Nathan Shachar: Irans diktatur är ett lapptäcke av olika maktcentrum

I det iranska politiska systemets komplexa väv

Den iranska diktaturen skiljer sig markant från Putins Ryssland genom sin mångfacetterade maktstruktur. Istället för en rätlinjig modell där order löper uppifrån och ner, består Irans politiska system av ett lapptäcke av olika, ofta konkurrerande maktcentra som alla måste visa varandra viss hänsyn.

Dessa maktcentra inkluderar köpmännen i basarerna, som nu för första gången deltar i protester, det shiitiska prästerskapet, det inflytelserika Väktarnas råd som kontrollerar politiska kandidater, det mäktiga revolutionsgardet, övriga väpnade styrkor, samt presidenten och regeringen. Dessa grupperingar har sällan samma uppfattning i politiska frågor, vilket gör att statens kurs måste jämkas fram genom kompromisser. Avståndet mellan den pragmatiske presidenten Masoud Pezeshkian och de hårdföra fanatikerna är mycket stort.

Över denna brokiga samling intressen och falanger regerar den snart 87-årige ayatollah Khamenei. Under hans nästan 35-åriga styre har Iran inte upplevt någon ekonomisk blomstring, men han har skickligt hållit samman regimens olika delar – ibland med skoningslöst våld, ibland med yttersta försiktighet.

Khameneis son Mojtaba, som står nära revolutionsgardet – landets tyngsta maktcentrum efter den högste ledaren – har spelat en viktig roll under flera kriser. Under protesterna 2009, då oppositionen anklagade regimen för valfusk, ska han ha lett gardets extremt våldsamma paramilitära styrka Basij. Trots spekulationer finns inga tecken på att fadern förbereder sonen för maktövertagande.

Regimen, som kom till efter att shahen Mohammad Reza Pahlavi störtades 1979, erkänner inte dynastier – utom profeten Muhammads från 600-talet. Att utse en släkting som efterträdare skulle strida mot allt den högste ledaren säger sig representera.

Pahlavi-dynastin är dock inte helt ur bilden. Den nuvarande dynastiledaren Reza Pahlavi, 65, har de senaste dagarna mobiliserat tusentals iranier till demonstrationer och uppmanat till storstrejk. Men oppositionen är lika splittrad som regimen, och för många av regimens motståndare är ”den unge shahen” inget alternativ. På senare år har extremnationalister fått ökat inflytande över Reza, som tidigare förespråkade en mer liberal politik. Relationerna mellan Reza och vänsteroppositionen är ansträngda, vilket komplicerar situationen ytterligare.

Yale-professorn Arash Azizi har nyligen uttalat att en kupp är mer sannolik än en revolution – att någon av regimens väpnade falanger tar makten snarare än att demokratin återupprättas. Många potentiella kuppmakare dödades dock i israeliska attacker i juni.

Quds-styrkans befälhavare Esmail Qaani har nämnts som en möjlig efterträdare till Khamenei om dennes hälsa skulle svikta. Oklarheten kring huruvida Qaani överlevde Israels attacker är stor – israeliska experter menar att han lever men att regimen censurerar all information om honom. Quds-styrkan ansvarar för att ”exportera” revolutionen och koordinera med grupper som Hamas, Hizbollah och huthirebellerna.

Bröderna Larijani är andra mäktiga figurer som står högt i kurs hos Khamenei. Ali Larijani, 67, leder det nationella säkerhetsrådet och anlitas ofta för känsliga diplomatiska uppdrag, medan hans bror Sadeq, tidigare HD-president, även är en religiös auktoritet.

En annan tänkbar ledargestalt för regimens mest västfientliga falang är Saeed Jalili, 60, som förlorade presidentvalet 2024 mot Pezeshkian. Jalili, som miste ett ben under kriget mot Irak 1980-88, förkastar tanken på samförstånd med väst och förespråkar istället ett accelererat atomprogram för att avskräcka Israel och USA, samt stärkta band till Kina och Ryssland.

Om regimen skulle falla och fria val utlysas hoppas många att den fängslade Nobelpristagaren Narges Mohammadi, 53, skulle kandidera. Hon åtnjuter enorm popularitet men lider av dålig hälsa och inga livstecken har kommit från henne på över en månad.

Den iranska regimens framtid förblir oviss, klämd mellan interna maktkamper och växande folkligt missnöje. Den politiska situationen utvecklas i ett komplext samspel mellan gamla maktstrukturer och nya sociala rörelser, där ekonomisk kris och internationella spänningar ytterligare komplicerar bilden.