För ett år sedan hotade ingen Israel med bojkott eller handelshinder, trots de många civila dödsfallen i Gaza. Det som förändrat landets situation är inte främst antalet döda, utan en växande internationell insikt: Benjamin Netanyahu för inte kriget för att besegra Hamas eller befria gisslan, utan för att stärka sin egen inrikespolitiska position.
Denna strategi har blivit en ekonomisk och diplomatisk kvarnsten för Israel. Under 2025 har tillgångar som byggts upp under decennier – god kreditvärdighet, starka exportmarknader och en tidigare rekordstark valuta – försvagats avsevärt. Ännu mer allvarligt är förlusten av tillgångar som inte kan mätas i pengar.
Regeringens ovilja att avsluta kriget har omöjliggjort frisläppandet av gisslan, eftersom Hamas kräver eldupphör som motprestation. Vid flera tillfällen har Israels egna medlare avslöjat hur färdiga utväxlingsavtal underminerats av regeringen. Detta har skapat djup frustration bland gisslans anhöriga och slitit sönder den sociala sammanhållning som är särskilt viktig i ett land med invånare från hela världens kulturer.
Situationen har gått längre än vanligt politiskt missnöje. Många israeler betraktar nu sin regering som en direkt fara för deras säkerhet och framtid. Denna känsla av existentiellt hot sprider sig till alla livets områden: Kommer ens värnpliktiga barn att skickas i strid enbart för att förlänga konflikten? Hur länge fortsätter kriget? Vågar man låna pengar för att hålla sitt företag flytande medan man själv är inkallad i reserven?
Många överväger att lämna landet för sina barns framtids skull, men frågar sig samtidigt var de kan vara säkra, då rapporter om antisemitiska attacker mot judar och israeler i världens städer blivit allt vanligare.
Netanyahu chockade nyligen allmänheten när han avslöjade sin egen dystra framtidsvision: ”Vi måste klara oss själva. Vi blir som Sparta.” Jämförelsen väckte oro, då Sparta var en isolerad krigarstat som förtryckte sin underklass och till slut försvann som självständig stat.
I december 2022, när Netanyahu återkom till makten efter drygt ett år i opposition, såg framtiden ljus ut för Israel. Internationella investerare stod i kö för att investera i landets IT-sektor, och säkerhetsteknologi från Israel köptes av polis- och militärstyrkor världen över. Netanyahus långsiktiga projekt – att få arabvärlden och västvärlden att acceptera Israel trots ockupationen av Västbanken – verkade på god väg att lyckas.
Den nya regeringens första initiativ var dock att föreslå en omfattande juridisk reform som skulle ge regeringen kontroll över domstolar, ämbetsverk, medier och utbildningssystem. Reaktionen blev omfattande: tiotusentals reservofficerare vägrade tjänstgöra, miljoner demonstrerade på gatorna, och internationella ledare undvek möten med Netanyahu.
Redan i maj 2023 varnade landets underrättelsechefer för att Israels inre splittring kunde utnyttjas av fiender. Hamas ledare i Gaza, Yahya Sinwar, som haft en anfallsplan färdig i två år, valde ett strategiskt tillfälle för sin attack – precis som Egypten gjort femtio år tidigare valde han en tidpunkt då sabbaten sammanföll med en stor högtid och beredskapen var minimal.
Kriget kommer sannolikt att avslutas relativt snart, antingen genom USA:s fredsplan eller för att Netanyahus politiska incitament att fortsätta minskar när ordinarie val närmar sig. Om extremistpartierna lämnar regeringskoalitionen kan Netanyahu utlysa nyval men behålla makten genom en övergångsregering.
När krigets dramatik väl är över väntar ett politiskt drama där landets polariserade befolkning ska avgöra framtiden. På spel står flera avgörande frågor: demokratins fortlevnad, ockupationens framtid, möjligheten till en tvåstatslösning, samt Israels ekonomiska framtid och dess förhållande till västvärlden.
