Den spanska regeringens hantering av den omfattande migrationsincidenten vid den spanska enklaven Ceuta har väckt uppmärksamhet och kritik både nationellt och internationellt. När över 50 000 personer under fredagen samtidigt tog sig över gränsen från Marocko till Ceuta, dröjde premiärminister Pedro Sánchez och inrikesminister Fernando Grande Marlaska länge med att kommentera händelserna, trots att medier över hela Europa rapporterade om situationen.

När de spanska ledarna till slut offentligt uttalade sig om händelserna var tonen anmärkningsvärt mild. I stället för att kritisera Marocko började de med att prisa landet för dess samarbete och goda vilja. Premiärminister Sánchez förklarade att det inte var den marockanska regimen under kung Mohammed VI som hade arrangerat massinvasionen, utan att det snarare var ”människosmugglare” som stod bakom operationen.

Denna förklaring har dock mötts med stor skepsis. Marockos interna underrättelsetjänst, Maktab al-Thani, är känd för att ha omfattande kontroll över allt som sker i de områden som gränsar till de spanska enklaverna Ceuta och Melilla. Det anses praktiskt omöjligt för människosmugglare att organisera en operation av denna omfattning utan regimens vetskap eller godkännande. Ingen betvivlar egentligen att händelserna var noggrant regisserade av marockanska myndigheter.

En omständighet som ger ytterligare perspektiv på den spanska regeringens försiktiga hantering är att både premiärministern, inrikesministern och försvarsministern utsattes för ett omfattande cyberangrepp våren 2021. Deras mobiltelefoner hackades och tömdes på information av Marocko med hjälp av det israeliska spionprogrammet Pegasus. Sedan denna incident har den spanska ledningen varit märkbart diskret i sin hållning gentemot grannen i söder.

Omkring ett år efter telefonhackningarna gjorde Spanien en oväntat och kontroversiell omsvängning i sin ställning till Västsahara-konflikten. Landet ändrade sin position och började stödja Marockos territoriella anspråk på den forna spanska kolonin, en utveckling som många observatörer kopplar samman med den marockanska påtryckningen.

Under fredagen började de unga marockaner som tagit sig över gränsen och överrumplat Ceutas gränsskydd att återvända hem. De flesta gjorde detta frivilligt, utan tvång eller hot från myndigheterna. Detta beteende stöder teorin om att händelserna var politiskt organiserade snarare än genuina migrantströmmar. Personer som verkligen satsat sina besparingar på att betala människosmugglare för att ta sig till Europa återvänder normalt inte frivilligt dagen efter.

De politiska konsekvenserna av händelserna för den spanska regeringen är ännu osäkra inför nästa års val. Om Spanien möter fortsatt hård kritik och eventuella bestraffningar från Europeiska unionen för sin hantering av situationen, kan det potentiellt driva socialistiska väljare mot den radikala vänstern.

Samtidigt riskerar även oppositionsledaren Alberto Nuñez Feijoo från det konservativa Partido Popular att förlora mark. I stället för att gå till attack mot Sánchez och utnyttja situationen politiskt har han valt en försiktig linje med byråkratspråk och krav på utredningar. Denna strategi verkar inte tilltala väljarna.

Opinionsläget pekar mot att Partido Popular riskerar att förlora väljare till det högerpopulistiska partiet Vox, som inte tvekat att uttrycka sig skarpt om Marocko och dess påstådda avsikter. Vox har varit tydliga i sin kritik och erbjuder ett alternativ för väljare som önskar en hårdare linje mot Marocko.

FN:s flyktingorgan UNHCR har kommenterat situationen och pekat på att desinformation kan ha legat bakom migrantvågen. De marockanska myndigheterna har sedan händelserna gripit 70 personer i samband med krisen, enligt officiella uppgifter.

Situationen vid Ceuta illustrerar den komplexa balansen i relationerna mellan Spanien och Marocko, där migration, säkerhet och historiska band sammanflätas med moderna geopolitiska realiteter och digitala hot.