Oro för regimen i Iran efter Israels angrepp

Efter Israels omfattande luftangrepp mot Iran står det iranska styret inför en ny och allvarlig utmaning. Även om israeliska företrädare varken bekräftar eller förnekar sina strategiska mål, är det uppenbart att många nu ser en möjlighet till regimförändring i Teheran.

Under det senaste dygnet har president Donald Trump, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den iranske tronpretendenten Reza Pahlavi alla målat upp scenarier där den iranska regimen försvagas tillräckligt för att utlösa ett folkligt uppror. Det vore i så fall en fortsättning på de omfattande protester som slogs ned med våld i januari.

Regimen är väl medveten om det potentiella hotet och har mobiliserat stora styrkor från revolutionsgardet och Basij-milisen för att patrullera iranska städer. Situationen har försvårats ytterligare för regimen då många av deras baser och kommandocentraler nu ligger i ruiner efter Israels angrepp, vilket tvingat ut styrkorna på gatorna.

Dessa säkerhetsstyrkor är tränade att agera självständigt utan att invänta order från högre ort, vilket gör dem till ett effektivt verktyg för att kväva eventuella protester. Både revolutionsgardet och Basij-milisen står inför ett existentiellt hot – om regimen faller riskerar de hårda repressalier från en befolkning som länge sett dem som förtryckare.

Men hur realistiskt är egentligen scenariot med regimskifte? Israels tidigare stridspilot och oppositionspolitiker Matan Kahana uttryckte i en radiointervju i måndags att ”Iran har inget luftförsvar kvar att tala om. Vi kan flyga på låg höjd, långsamt, över Teheran och ge eldunderstöd till dem som konfronterar regimstyrkorna.”

Uttalandet antyder en möjlig israelisk strategi, men frågan kvarstår: Hur ska civila iranier kunna utmana de tungt beväpnade säkerhetsstyrkorna? Oppositionen i Iran saknar tydliga ledare, politiska strukturer och framför allt vapen.

Israels underrättelsetjänst Mossad har tidigare visat betydande kapacitet inom Iran. 2018 lyckades israeliska agenter komma över stora delar av Irans atomforskningsarkiv, och 2020 dödades det iranska atomprogrammets chef, Mohsen Fakhrizade, i en komplex operation. Under konflikten förra sommaren avfyrades dessutom många av de drönare som dödade iranska militärbefäl inifrån landet, vilket tyder på ett utbrett nätverk av israeliska agenter eller inhemska samarbetspartners.

Det finns tecken på att Israel och USA samarbetar med flera grupper, inklusive organisationen Mujahedin Khalk samt kurdiska och baluchiska väpnade rörelser. De senaste israeliska bombningarna längs den norra delen av gränsen mellan Irak och Iran kan tolkas som försök att bana väg för iranska kurder baserade i norra Irak.

Den iranska regimen har konsekvent hävdat att de omfattande protesterna i december-januari var resultatet av israelisk och amerikansk uppvigling – en förklaring som många bedömare anser vara kraftigt överdriven. Trots massiva demonstrationer lyckades regimen behålla makten genom att slå ned protesterna med våld den 8-9 januari.

För att verkligen störta den iranska regimen krävs sannolikt omfattande folkligt motstånd inom landet. Både CIA och Mossad har rapporterats bryta in i iranska radiosändningar och sociala medier med uppmaningar till samarbete, men det är oklart vilket gensvar dessa initiativ fått.

Historien visar att till synes stabila diktaturer kan falla överraskande snabbt. Assadregimen i Syrien stod emot tolv års inbördeskrig men kollapsade på en vecka 2024. Hosni Mubarak styrde Egypten i 30 år innan han störtades efter bara två veckors demonstrationer 2011. Kommunistregimerna i Östtyskland och Rumänien föll abrupt under julveckorna 1989.

Ayatollornas styre i Iran vacklar ännu inte öppet, men regimens framtid hänger nu i allt högre grad på faktorer som ligger utanför dess kontroll. Den kommande tidens utveckling kan bli avgörande för såväl Iran som hela regionens framtid.