Ödesdigert utnötningskrig mellan Israel och Iran når kritisk fas

Kriget mellan Israel och Iran har nu utvecklats till ett utnötningskrig där tiden spelar en avgörande roll. Strax före krigets utbrott uttalade sig den paramilitära Basij-styrkans befälhavare Gholamreza Soleimani optimistiskt om att ”Israel kan slåss i högst en vecka, och USA högst en månad.” Natten till tisdagen dödades Soleimani tillsammans med större delen av sin stab när åtta israeliska bomber fälldes mot deras tältläger.

Trots att Soleimanis bedömning visade sig vara alltför optimistisk, kvarstår ett grundläggande faktum: Israels och USA:s verkliga utmaning handlar inte om militär styrka utan om uthållighet. Frågan är om dessa länder kan fortsätta strida längre än den iranska regimen kan hålla sig kvar vid makten. Både Irans ballistiska missiler och Israels luftvärnsmissiler uppges vara på upphällningen.

Det pågående utnötningskriget kommer sannolikt inte att avgöras på ett traditionellt slagfält, utan genom politiska och ekonomiska faktorer. USA:s och Israels väljare samt världens bensinkonsumenter och löntagare har ett betydande inflytande över konfliktens utgång.

Under samma natt dödades även Ali Larijani, som lett Iran under kriget, i en lägenhet i Teheran. Flera israeliska experter har ifrågasatt detta attentat, då de menar att endast Larijani, med sin nyanserade syn på konflikten, skulle ha haft tillräcklig auktoritet för att driva igenom ett eldupphör. Hans död kan nu öppna dörren för mer extrema krafter som generalerna Ali Abdolahi och Ahmad Vahidi.

Den tidigare israeliska flygvapenchefen David Ivri påminde nyligen om den klassiska krigsteoretikern von Clausewitz princip: ”Segraren i ett krig måste se till att det besegrade landet har kvar något av sin maktstruktur – så att där finns kvar någon som ser till att villkoren efterlevs.”

Konfliktens ekonomiska konsekvenser blir allt tydligare. En person som befinner sig i Dubai beskriver en dyster situation: ”Nästan alla köpcentrets butiker är tomma, barerna och kaféerna med. De som kan har rest hem. Inga nya gäster kommer till hotellet. Det är den stora smällen för Förenade arabemiraten, inte missilerna.”

Förenade arabemiraten lyckas avvärja de flesta av Irans projektiler men avstår från att besvara elden. Landet fruktar en direkt konflikt med Iran, särskilt eftersom förtroendet för USA:s skydd har underminerats av tidigare erfarenheter. År 2019 attackerade Iran Saudiarabien och 2022 Förenade arabemiraten utan att USA ingrep till deras försvar. Dessa traumatiska upplevelser är fortfarande i färskt minne.

Flera av Irans grannländer vädjar nu till USA att behålla sina flottstyrkor i området tills Hormuzsundet har öppnats och någon form av avtal med Iran har ingåtts. Den israeliska flottans tidigare chef, amiral Eli Marom, uttryckte nyligen sin förvåning: ”Jag förstår inte varför USA dröjer med att öppna Hormuzsundet. Det finns planer och militära verktyg för att göra det. I stället uppmanar USA:s president Donald Trump andra länder att hjälpa honom att öppna sundet.”

Om Trump skulle besluta att dra tillbaka den amerikanska flottan utan att ha uppnått ett regimskifte i Iran eller en bindande överenskommelse, väntar svåra tider för gulfstaternas shejkdömen. Deras centrala näringar – olja, gas, finans och turism – är alla beroende av stabilitet i regionen. Lika allvarligt vore det för Israel om den iranska regimen behåller sina 440 kilo höganrikat uran. I ett sådant scenario skulle både shejkdömena och Israel befinna sig i en värre situation än före kriget.

Både Israels och USA:s deklarerade krigsmål tycks variera beroende på Benjamin Netanyahus och Donald Trumps dagsform och politiska behov. De har gett sig in i denna konflikt utan tydliga strategier för att nå framgång. Endast Iran tycks ha ett klart formulerat mål med kriget: regimens överlevnad.