Norskt matematikpris till tänkande tysk: ”Jag är inte van att äta middag med kungar.”

Det matematiska geniet bakom 60-årig olöst gåta får Abelpris

Matematikern Gerd Faltings trodde han skulle träffa en kollega på universitetet i Bonn, men överraskades istället av den norska vetenskapsakademins generalsekreterare Marit Westergaard på datorskärmen. Hon meddelade den överraskade professorn att han tilldelats årets Abelpris, ett av världens mest prestigefyllda matematiska erkännanden.

”Det var oväntat. Jag är inte van vid att äta middag med kungar. Det blir en ny erfarenhet,” svarade den förvånade Faltings, som erkände att han trodde hans tid för sådana utmärkelser var förbi.

Det som gjort Faltings namn odödligt i matematikens värld inträffade 1983. Då, som 28-årig relativt okänd tysk matematiker, presenterade han ett bevis för Mordells förmodan – en hypotes som formulerats av matematikern Louis Mordell redan 1922 och som förbryllat matematiker i över sex decennier.

”Det var en enkel fråga, men ingen hade kunnat hitta svaret på över 60 år. Och så kommer en ung okänd tysk som är 28 år gammal och tänker: ’Okej, jag ska titta på det här problemet.’ Och så löser han det,” förklarar Helge Holden, ordförande i Abelpriskommittén.

Mordells förmodan handlar om ekvationer och deras lösningar. Enkelt uttryckt säger hypotesen att en viss familj av ekvationer inte kan ha ett oändligt antal lösningar när lösningarna måste vara heltal eller bråktal.

För att göra detta mer begripligt kan man jämföra med hur det var när vi betalade med kontanter och hade olika öresmynt. Om något kostade en krona kunde man betala med en enkrona, två 50-öringar, fyra 25-öringar, tio tioöringar eller kombinationer av dessa. Detta motsvarar olika heltalslösningar. Men om priset skulle vara exempelvis sex öre och det inte fanns några ettöringar, så fanns ingen lösning.

Den kanske mest berömda ekvationen från denna familj är Fermats stora sats från 1637, som britten Andrew Wiles löste 1995 – en bedrift som gav honom Abelpriset 2016.

”Faltings visade att den ekvationen inte har oändligt många lösningar. Det kan vara en miljard, det kan vara fem, det kan vara noll. Och Wiles visade att svaret var noll för den ekvation han tittade på,” förklarar Holden.

Efter det matematiska genombrottet 1983 har Faltings fortsatt att bidra väsentligt till matematikens utveckling, särskilt inom aritmetisk geometri. Hans arbete karakteriseras av djup och grundlighet.

”Han är en tänkare. Han tänker djupt och länge på sina problem. När han publicerar något kommer förmodligen alla som arbetar inom hans område att studera arbetet,” säger Holden.

Men även för andra matematiker är Faltings arbeten kända för att vara svårtillgängliga. ”Han skriver svårt. Ska du förstå hans arbete måste du arbeta hårt själv, även om du är expert,” tillägger Holden.

Faltings imponerande karriär började på Bergische Universität Wuppertal i Tyskland där han blev professor 1982. Efter sitt genombrott fick han 1986 den prestigefyllda Fieldsmedaljen, ofta beskriven som matematikens motsvarighet till Nobelpriset. Han blev sedan professor vid Princeton University i USA 1985 innan han återvände till Tyskland 1994 för att arbeta vid Max Planck-institutet för matematik i Bonn, där han sedan 2023 är professor emeritus.

Abelpriset, som delas ut av den norska vetenskapsakademin sedan 2003, är uppkallat efter det norska matematikgeniet Niels Henrik Abel, som dog i lungsot 1829, endast 26 år gammal. Priset räknas tillsammans med Fieldsmedaljen till matematikens finaste utmärkelser.

Ceremonin kommer att äga rum den 26 maj vid universitetet i Oslo där kronprins Haakon kommer att överlämna priset på 7,5 miljoner norska kronor till Faltings.

”Jag antar att jag måste hyra en frack,” konstaterade den pragmatiske matematikern efter beskedet om utmärkelsen.