Olika tro men gemensam fasta i Gaza

Muslimernas fastemånad ramadan och den kristna fastan sammanflätas i krigets Gaza

Muslimernas fastemånad ramadan inleddes förra veckan och sammanfaller i år med den kristna fastan som avslutas i samband med påsken. I Gaza, där kriget har pågått sedan Hamas attack den 7 oktober, kämpar invånarna för att upprätthålla traditionerna trots enorma svårigheter.

För Foad Ayyad är fastans seder och bruk något han hållit fast vid sedan barndomen. Trots att han är kristen har han under flera år valt att fasta tillsammans med sina muslimska vänner.

”Vi har varit som en släkt, särskilt före Hamas maktövertagande 2007. Vi delar både högtider och svårigheter,” berättar Ayyad. Han förklarar att medan ramadanfirandet tidigare innebar festligt pyntade hem och traditionella bakelser som qatayef, består årets måltider mestadels av torrvaror, stekt mat och kål.

Ayyads val att fasta tillsammans med muslimer härstammar från hans barndom, då han gick i Unrwa-skola tillsammans med muslimska barn. ”Jag upplevde en islamisk-kristen harmoni. Sedan dess har jag vant mig vid att fasta tillsammans med mina vänner,” förklarar han. I vanliga fall delar de även ut vatten, dadlar och johannesbrödsmelass till förbipasserande under fastetiden.

När Ayyad nås på telefon har han just kommit hem från sitt arbete som renhållningsarbetare och förbereder en måltid till sin muslimska vän Ahmad al-Naffar. Trots begränsade resurser lyckas han sätta ihop en anspråkslös iftar – måltiden som bryter fastan. Menyn består av kålblad fyllda med ris, färskt pitabröd, vermicellisoppa, samt oliver, dadlar och bladgrönsaker. Därtill serveras picklade grönsaker, vit ost och bärjuice.

Ahmad al-Naffar beskriver årets överlappande fastor som särskilt meningsfulla och uppskattar vännens gästfrihet. ”Skillnaden mot tidigare år är att en varierad och riklig iftar inte längre är självklar. Före 7 oktober var restaurangbesök och bjudningar en självklar del av ramadan,” säger han.

Situationen är än mer utmanande för många andra familjer i Gaza. Al-Naffar berättar att många måste nöja sig med en mycket enkel sahur, morgonmåltiden som intas före gryningen innan dagens fasta börjar. ”Ibland blir det bara torrt bröd eller en burk bönor,” säger han. Många är helt beroende av de välgörenhetskök som delar ut mat i stadsdelarna och flyktinglägren. De konstanta strömavbrotten försvårar dessutom matförvaring avsevärt.

Till skillnad från den strikta muslimska fastan följer inte Ayyad den kristna fastans traditionella principer om att avstå från kött och mejeriprodukter till punkt och pricka. Detta är dock mindre av ett aktivt val och mer en konsekvens av ekonomiska begränsningar. På sin månadslön motsvarande 2 500 kronor har han sällan råd med sådana livsmedel. ”Ibland får jag nöja mig med ett kycklinglår, eller det som växelpengarna i fickan räcker till,” säger han med ett snett leende.

Medan ramadan i år pågår från mitten av februari till mitten av mars, börjar den kristna fastan ungefär 45 dagar före påsken. Ramadan följer den islamiska månkalendern, vilket gör att högtiden förflyttas bakåt med cirka 10-11 dagar varje solår. Detta innebär att fastemånaden genomgår alla årstider under en 33-årsperiod.

Fastorna skiljer sig åt i utförande. Under ramadan avstår muslimer helt från mat, dryck, rökning och sexuellt umgänge från gryning till solnedgång under en hel månad. Den kristna fastan är längre, 40-48 dagar, men innebär inte totalt avstående från föda under dagen utan snarare avstående från vissa specifika livsmedel.

Trots dessa skillnader delar fastorna ett gemensamt syfte: att uppmuntra till reflektion, medkänsla med andra och andlig utveckling. I det krigsdrabbade Gaza blir denna andliga dimension särskilt påtaglig, där fastan för många, som Ahmad al-Naffar uttrycker det, ”har blivit mer än att avstå från mat – den är en kollektiv prövning i uthållighet och hopp.”

Gazaborna försöker hålla fast vid sina religiösa traditioner även när moskéer har förstörts av israeliska flyganfall och matbristen är skriande. För många har de religiösa ritualerna blivit än viktigare som ett sätt att bevara normalitet och värdighet i en extremt svår situation.