Peter Alestig: Kriget i Iran blottar Europas kanske största geopolitiska sårbarhet

I Irans skugga blottas EU:s sårbarhet inom energipolitiken

Chockvågorna efter Vladimir Putins energikrig mot Europa har knappt lagt sig innan nästa kris tornar upp sig vid horisonten. USA:s och Israels militära operationer mot Iran har på ett brutalt sätt avslöjat EU:s fortsatta beroende av fossila bränslen, trots alla åtgärder som vidtogs efter energikrisen 2022.

För fyra år sedan var det Rysslands invasion av Ukraina som fick energipriserna att skjuta i höjden. Människor runt om i Europa hade svårt att betala sina uppvärmningskostnader och många hade inte råd att ta bilen till jobbet. EU:s medlemsländer reagerade med kraftigt utökade energisubventioner – från 2021 till 2022 mer än fördubblades de till 136 miljarder euro.

Sverige valde att gå längre än många andra länder genom att införa både generösa elstöd och sänka klimatkrav samt skatter på bränslen till EU:s absoluta miniminivå. Dessa subventioner lindrade den omedelbara ekonomiska smärtan, men adresserade aldrig det grundläggande problemet: EU:s djupa beroende av importerad fossil energi.

Bryssel har inte varit omedvetet om denna sårbarhet. Efter Rysslands invasion antogs nya lagar i rekordfart för att påskynda utbyggnaden av förnybar energi och energieffektivisering. Samtidigt minskade importen av rysk gas med cirka 75 procent jämfört med 2021, och även importen av rysk olja har minskat markant.

Problemet är dock att ökningen av förnybar energi inte har hållit jämna steg med utfasningen av fossila bränslen. Kolanvändningen har visserligen minskat snabbt, men naturgas har fortsatt att beskrivas som ett viktigt ”övergångsbränsle” på vägen mot fossilfrihet – en strategi vars svagheter nu blir plågsamt uppenbara.

EU:s totala gasimport har bara minskat marginellt. Skillnaden är att gasen inte längre kommer via ryska rörledningar utan i form av dyrare flytande naturgas (LNG) på fartyg. USA har blivit den dominerande LNG-leverantören, men även Qatar spelar en viktig roll och står för cirka 4 procent av EU:s gasimport. All qatarisk gas måste passera genom Hormuzsundet förbi Iran.

Det iranska revolutionsgardet har nu meddelat att Hormuzsundet är stängt och hotar att angripa alla fartyg som försöker passera. Som ett direkt resultat har Qatars LNG-produktion stoppats, och i EU har gaspriserna redan skjutit i höjden med 45 procent. Amerikanska LNG-producenter gör stora vinster medan europeiska konsumenter och industrier får bära kostnaderna.

Oljeprischocken är ännu inte lika dramatisk, men situationen är oroväckande med tanke på att EU importerar över 90 procent av all olja. I en redan instabil geopolitisk situation utgör detta en potentiell katastrof för den europeiska ekonomin.

Hur reagerar då Europa på denna nya kris? Sannolikt med nya krav på subventioner av fossila bränslen. I Storbritannien har oppositionen redan krävt frysning av skatteökningar på fossila bränslen, och liknande förslag kommer sannolikt att dyka upp i andra europeiska länder, inklusive Sverige där valrörelsen pågår.

Ironiskt nog kommer denna nya energichock mitt under en pågående kampanj för att bromsa EU:s energiomställning. Tyskland, unionens största gaskonsument, har nyligen stoppat ett statligt program för värmepumpar som skulle ha ersatt gaseldade värmepannor i tyska bostäder. Detta är bara ett av flera exempel på hur EU:s satsning på förnybar energi efter Ukrainakrisen inte har levt upp till förväntningarna.

Från flera länder hörs nu också krav på att försvaga EU:s utsläppshandelssystem, ett av de viktigaste verktygen för att minska industrins beroende av fossila bränslen. Återigen verkar Europa välja att behandla symptomen snarare än den underliggande sjukdomen.

Som den inflytelserika tankesmedjan Bruegel påpekar borde konflikten med Iran snarare få Europa att accelerera energiomställningen – inte bromsa den. Den nuvarande krisen visar tydligare än någonsin att EU:s energioberoende inte bara är en miljöfråga utan i högsta grad en fråga om geopolitisk säkerhet.