”Ryssland måste bli så svagt att det är oförmöget att föra krig”

I skuggan av krigets grymheter – kampen för rättvisa fortsätter

När Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina 2022 valde Oleksandra Matvitjuk att stanna kvar i Kiev för att fortsätta sitt arbete. Samtidigt flydde många internationella humanitära organisationer från landet.

”De övergav sitt uppdrag precis när det gällde,” säger Matvitjuk med bestämdhet. Hon är ordförande för den ukrainska människorättsorganisationen Centre for Civil Liberties och menar att det internationella samfundets snabba reträtt var symptomatisk.

Nu går kriget in på sitt femte år. Matvitjuk bär spår av den tunga bördan – mörka ringar under ögonen och en vinterblek hy. Hennes organisation har dokumenterat ryska krigsbrott sedan 2014, men efter den fullskaliga invasionen 2022 intensifierades arbetet markant. En betydande del av det insamlade materialet överlämnas till åklagare, men framtiden för dessa utredningar är oviss.

En av de mest kontroversiella punkterna i det rysk-amerikanska fredsförslag som presenterades under hösten var en amnesti för samtliga krigsbrott begångna under kriget. Trots att denna punkt inte explicit finns med i senare versioner, hyser Matvitjuk inga illusioner.

”Putin kommer aldrig att acceptera ett avtal som öppnar för rättsprocesser. Vårt mål är därför att motverka allt som kan hindra ansvarsutkrävande,” förklarar hon.

Krigsbrotten utreds på flera nivåer. De fall som hanteras av internationella domstolar som ICC i Haag påverkas inte direkt av formuleringarna i ett fredsavtal, eftersom ICC styrs av internationella rättsliga överenskommelser. Men Matvitjuk understryker att en amnesti ändå skulle vara förödande.

”De allra flesta brott utreds nationellt, av ukrainska åklagare. Vårt rättsväsende hanterar just nu 190 000 ärenden,” påpekar hon.

Omvärldens reaktion på kriget och möjligheten att utkräva ansvar har avgörande betydelse, fortsätter Matvitjuk. En amnesti skulle signalera att man kan invadera ett land, ockupera en femtedel av dess territorium, döda dess invånare och kidnappa dess barn – utan konsekvenser.

Om en sådan känsla av grundläggande orättvisa sprider sig i Ukraina varnar Matvitjuk för allvarliga följder: ”Ukrainare som är upprörda över att det ryska folket går ostraffat kan ta lagen i egna händer. Det kan bli våldsamt.”

Hon förespråkar starkt upprättandet av en särskild tribunal för kriget i Ukraina och tror att en sådan kan bli lika banbrytande som Nürnbergrättegångarna. ”Vid Nürnberg skapades en modell där enskilda kunde åtalas för krigsförbrytelser. Men det var krigets vinnare som utformade systemet – rättvisan var segrarens privilegium.”

Matvitjuk betonar att en framtida tribunal måste vara oberoende av krigets utgång: ”Rättvisa måste kunna utkrävas även om Ukraina förlorar.” Europarådet har inlett förberedelser för en särskild tribunal, men konkret arbete har ännu inte påbörjats.

Matvitjuks hållning är samtidigt både målmedveten och uppgiven. Hon uttrycker tacksamhet för det stöd Ukraina fått, men riktar skarp kritik mot hur europeiska länder och USA har hanterat konflikten. Hon liknar europeiska ledare vid akvariefiskar som rycker till när någon – som en nyckfull amerikansk president – knackar på glaset.

”Europa har fortsatt att vara reaktivt. Jag tolkar deras agerande som en taktik för icke-eskalering, men den har misslyckats. Som långsiktig strategi är den usel,” säger hon.

Hennes eget recept är tydligt: Ryssland måste försvagas. ”Det är svårt att se en demokratisk utveckling i Ryssland. Därför måste landet bli så svagt att det inte kan föra krig, oavsett viljan.”

Tiden rinner ut för Ukraina och dess befolkning, varnar Matvitjuk. Särskilt oroande är situationen för de tiotusentals barn som Ryssland har bortfört och som i många fall utsätts för radikalisering och militarisering.

”Det som sker är ett folkmord, ett försök att radera en identitet. Det är förmodligen omöjligt att hitta alla barn, och detta kommer att vara ett öppet sår under lång tid framöver.”

Matvitjuk döljer inte hur djupt kriget har påverkat henne personligen. ”Kriget har inte bara förändrat mitt arbete utan hela mitt liv. Det är tungt att höra alla berättelser. Ibland tröstlöst. Jag har vänner som har slutat arbeta med mänskliga rättigheter och istället tagit värvning i armén.”

Centre for Civil Liberties, som grundades 2007 för att stärka demokratin i Ukraina, belönades med Nobels fredspris 2022. Matvitjuk delade priset med den belarusiska författaren och aktivisten Ales Bialiatski och den ryska människorättsorganisationen Memorial. Trots erkännandet fortsätter det mödosamma arbetet med att dokumentera övergrepp och söka rättvisa i en konflikt som visar få tecken på att avta.