Världspolitiken genomgår historisk förändring med nya maktsfärer

Det går fort nu. Under det nya årets första vecka har världspolitiken redan hunnit förändras mer än på flera årtionden. Vi bevittnar i realtid sammanbrottet av det internationella system som växte fram efter andra världskriget – det som omväxlande kallats ”den regelbaserade världsordningen”, ”folkrätten” eller ”den enpoliga USA-ledda världsordningen”.

Denna ordning byggde på principer om att länders gränser inte får ändras med våld, att globala frågor regleras genom internationella fördrag, att FN-stadgan respekteras och att stater förhåller sig till konventioner om mänskliga rättigheter.

Naturligtvis har efterlevnaden av dessa principer varierat genom åren. Med undantag för Europa har efterkrigstidens 80 år präglats av utlandsstödda statskupper och militära invasioner. USA:s interventioner i Latinamerika, anfallskriget mot Irak, Sovjetunionens ockupation av Afghanistan och invasion av Ukraina samt Kinas krig mot Vietnam är bara några exempel på när stormakter frångått folkrätten.

Men då betraktades dessa handlingar fortfarande som brott mot det internationella regelsystemet. Nu har vi gått in i en ny era där stormakter som Ryssland, Kina och USA inte längre ens försöker upprätthålla skenet av att de respekterar folkrätten.

I en nyligen publicerad intervju i New York Times fick president Trump frågan om det finns några gränser för hans maktutövning. Han svarade: ”Min egen moral. Mitt eget sinne.” Han tillade: ”Jag behöver inte internationell rätt. Jag är inte ute efter att skada människor.”

När de formella spärrarna har släppt utan att ersättas av något annat är det den starkes rätt som gäller. Detta uttrycktes tydligt av Vita husets biträdande stabschef Stephen Miller i samband med USA:s krav på Grönland:

”Vi lever i en värld där man kan prata hur mycket man vill om internationella trevligheter och allt annat. Men vi lever i den verkliga världen, som regeras med styrka, som styrs av våld, som styrs av makt. Det är världens järnhårda lagar sedan tidernas begynnelse.”

De ”trevligheter” Miller refererar till är folkrätten – som ofta utgör svaga nationers och utsatta folkgruppers enda skydd mot övergrepp från stormakter.

I en artikel i The Atlantic påminner den amerikansk-polska författaren Anne Applebaum om hur världen nu rör sig mot den uppdelning som George Orwell förutspådde i sin dystopiska roman ”1984”. Där är världen uppdelad mellan tre stormakter – Oceanien, Östasien och Eurasien – som befinner sig i ständiga krig där allianser snabbt kan skifta utan förklaring.

Idén om att världen ska delas in i tre inflytandesfärer – där USA behärskar västra halvklotet, Kina dominerar Asien och Ryssland kontrollerar Europa – har länge varit populär i Moskva. Som trions svagaste makt hoppas Kreml på att spela en betydande roll i en sådan ”mångpolig värld”.

Det nya är att denna världsordning nu fått starkt gensvar även i Vita huset. Modellen påminner om Jaltakonferensen vid slutet av andra världskriget, där segrarmakterna förhandlade om en indelning i intressesfärer – ett begrepp som blev förhatligt i de centraleuropeiska länder som tvingades in under Moskvas kontroll.

Hittills har Trump inte lyckats förhandla fram något nytt ”Jalta” med Xi Jinping och Vladimir Putin. Inhemsk opinion i USA, det ryska anfallskriget mot Ukraina och Kinas hotfulla agerande mot Taiwan har hindrat sådana uppgörelser.

Istället har USA-presidenten fokuserat på den amerikanska kontinenten. Den historiska Monroedoktrinen från 1823, som varnade europeiska makter att hålla sig borta från Amerika, har nu uppdaterats till ”Donroedoktrinen”. Den innebär att USA ska ha överhöghet över alla stater och naturresurser i den västra hemisfären. Det militära ingripandet i Venezuela och hotet om att annektera Grönland utgör de första stegen i denna politik.

Donroedoktrinens återgång till 1800-talets imperialism öppnar nya möjligheter för Ryssland och Kina. Trumps fokus på kontroll över den amerikanska kontinenten kan tolkas som att USA väljer att vända sig bort från Europa och östra Asien, vilket ger Moskva och Peking friare händer i vad de betraktar som sina intressesfärer.

Detta är särskilt oroande för Ukraina och Taiwan. Mark Galeotti, professor vid University College London, konstaterar att USA:s öppna brott mot folkrätten stärker Rysslands argumentation: ”Trots allt är Putins syn i grunden att detta är vad stormakter gör och stormakter har inflytelsesfärer.”

Kremltrogna analytikern Sergej Markov uttryckte det ännu tydligare: ”Att Trump just ’stal’ ett annat lands president visar att det i princip inte finns någon internationell rätt, det finns bara våldsanvändning. Men det har Ryssland vetat länge.”

Enligt Tong Zhao vid tankesmedjan Carnegie China är ”Peking fascinerat av Trumps intresse för stormakternas inflytelsesfärer. Man är intresserad av att undersöka om USA är villigt att göra större kompromisser i västra Stilla havet, inklusive i frågan om Taiwan och Sydkinesiska havet om Kina visar större hänsynsfullhet för USA på den amerikanska kontinenten”.

För Europa är läget särskilt bekymmersamt, inte minst om USA skulle fullfölja hotet mot Grönland. Som Danmarks statsminister Mette Frederiksen påpekat skulle det innebära slutet för försvarsalliansen Nato – och därmed också slutet för ”västvärlden” som politiskt begrepp.