Brittisk politik: Den dolda makten bakom parlamentets kulisser

Anekdoterna om den brittiska konsten att piska sina meningsfränder är många, men ingen är riktigt smickrande. Winston Churchill sägs ha gömt sig i Westminsterpalatsets korridorer för att undkomma piskan, innan han blev premiärminister. Margaret Thatcher krävde ovillkorlig lydnad och uppmanade sina inpiskare att ”klämma till dem hårdare”, varpå hennes chefsinpiskare Michael Jopling en gång svarade: ”Om jag klämmer hårdare nu, så exploderar de”.

Inpiskarens roll – officiellt känd som ”chief whip” – är en av Westminsters mest mytomspunna och fruktade positioner. Deras främsta uppgift är att säkerställa att partiets medlemmar röstar enligt partilinjen, vilket i praktiken gör dem till avgörande kuggar i det demokratiska maskineriet. De kallas ofta ”den brittiska demokratins bortglömda hjältar”, lika nödvändiga för folkstyret som avloppssystem är för civilisationen.

Trots sin centrala roll har inpiskarna traditionellt intagit en undanskymd position i den politiska rapporteringen. Däremot har de fått stor uppmärksamhet i populärkulturen. BBC:s hyllade politiska thriller ”Maktens män” – som senare fick en amerikansk version på Netflix – porträtterar chefsinpiskaren Francis Urquhart som en machiavellisk gestalt som planerar att störta premiärministern. Seriens inflytande på britternas uppfattning om parlamentariska processer ska inte underskattas.

Det är inte bara i fiktionen som inpiskarnas metoder är kontroversiella. Under Boris Johnsons tid vid makten anklagades hans chefsinpiskare för att ha hotat parlamentsledamöter med att avslöja detaljer om utomäktenskapliga förbindelser och alkoholmissbruk om de röstade mot partilinjen. Tidigare inpiskare har påkommits med att föra detaljerade anteckningar över partimedlemmars förseelser, potentiellt för utpressningssyften.

Övertalning kan dock bedrivas på många sätt, från direkta hot till smicker och beskydd. I modern tid har inpiskarens disciplinära roll kompletterats med andra funktioner. Detta framgår tydligt i Simon Harts nyligen utgivna memoarer, ”Ungovernable. The political diaries of a chief whip”. Hart, som var chefsinpiskare åt Rishi Sunak under dennes tid som premiärminister, beskriver ett minnesvärt telefonsamtal från natten till den 22 november 2022.

En berusad Tory-parlamentariker ringde och berättade att han befann sig på en bordell i Bayswater, i ett rum med tolv nakna kvinnor och en övervakningskamera. Parlamentarikern var övertygad om att han fallit offer för en ”honungsfälla” iscensatt av ryska agenter och vädjade om hjälp. Den han vände sig till var naturligtvis inpiskaren.

Hart beskriver hur arbetet inte bara handlar om att disciplinera parlamentsledamöter. Han fungerade också som krishanterare, terapeut och personalvårdare. Detta udda upplägg – där samma person ansvarar för både disciplin och personalvård – kan vara en del av förklaringen till varför brittiska parlamentsledamöter är överrepresenterade i ångest- och depressionsstatistiken.

En chefsinpiskares yttersta maktmedel är att ”dra tillbaka piskan”, vilket i praktiken innebär att den olydiga politikern utesluts ur partiet, även om vederbörande behåller sin plats i underhuset. De senaste åren har detta blivit allt vanligare. Efter parlamentsvalet 2024 har 15 Labourledamöter stängts av efter att ha trotsat partiledningen i frågor om välfärdsreformer, Gaza och fackliga rättigheter. Som jämförelse uteslöts endast fyra ledamöter under Tony Blairs tioåriga regeringstid.

Att nuvarande premiärminister Keir Starmer uppmanar sin chefsinpiskare att vara särskilt hårdhänt kan tyda på att dagens Labourpolitiker är mer rebelliska än tidigare. Det kan också ses som ett uttryck för en ledare som gjort kancelleringskulturen till sitt signum.

Det politiska spelet finns överallt, men Westminster vårdar sitt teatrala arv med särskild omsorg. I denna anrika miljö fortsätter inpiskaren att utöva sitt inflytande, i skuggorna men med avgörande makt över landets styrning.

Den nuvarande Labourregeringens chefsinpiskare heter Jonathan Reynolds och har innehaft posten sedan september i år. Hans kansli ligger på 9 Downing Street, granne med premiärministerns berömda residens.

Dela.

21 kommentarer

  1. Isabella Garcia on

    Det här är en bra anledning att titta på ”Maktens män”. Verktyget i verkligheten verkar ännu mer dramatiskt än i fiktionen.

  2. Patricia Martinez on

    En bra reminder om att politik inte alltid är så öppet och demokratisk som man skulle kunna tro. Rindigt för dem som inte alltid ljuder med sin partiställning.

  3. Olivia Hernandez on

    Intressant artikel om den dolda makten bakom den brittiska politiken. Här får man förstå hur mycket arbete det ligger bakom varje beslut.

  4. Robert Jackson on

    Fascinerande insikt i hur brittisk politik fungerar. Framför allt att det som är normalt i Storbritannien inte är det i Sverige.

  5. Vilken makt en så liten post som chefsinpiskare kan ha! Denna artikel belyser verkligen hur makten fungerar på egentliga sätt.

  6. Emma Rodriguez on

    Det låter som om brittisk politik fungerar som ett mycket starkt disciplinärt system. Inte säkert att det är demokratiskt i alla avseenden.

  7. Spännande läsning om hur britterna styr sin politik bakom kulisserna. Skulle gärna se mer sådana insikter i vår mediedebatt.

  8. Politiska dramaserier på TV borde ta inspiration från verkligheten. Denna artikel ger goda exempel på spännande material.

    • Mary Rodriguez on

      Absolut, politikens skuggsidor är perfekt filmmaterial. Lyckligtvis är det ofta lika dramatiskt som fiktion.

  9. Det är intressant att läsa om hur sådana som Churchill och Thatcher hanterade parten. Man förstår att inre maktkamper har existerat länge.

  10. Michael Martinez on

    Denna beskrivning av brittiska politiska rutin och traditioner visar att vår politik är mer transparent. Vä armada mer ljus över vårt egna system.

Leave A Reply