Sandra Stiskalo: Är det nu Europas ledare slutar vara fegisar?

De senaste dagarna har den internationella politiska scenen präglats av spänningar, där europeiska ledares reaktioner på amerikanska aktioner i Venezuela och uttalanden om Grönland ställts i centrum.

Brittiske premiärminister Keir Starmer noterades bli märkbart blek när BBC Sundays Laura Kuenssberg frågade honom om hans ställningstagande kring situationen i Venezuela.

”De tillfångatog Maduro och angrep hans land. Fördömer du denna operation mot en suverän stat?” frågade Kuenssberg.

Den tidigare människorättsadvokaten skakade nervöst på huvudet och svarade undvikande: ”Vi har inte hela bilden klar för oss just nu. Det går så fort, vi måste pussla ihop den. Men jag kan vara helt tydlig med att Storbritannien inte var inblandat.”

Starmers reaktion speglar ett mönster bland europeiska ledare som förefaller allt mer splittrade mellan diplomatiska principer och geopolitiska intressen. Både EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och Frankrikes president Emmanuel Macron har uttryckt liknande försiktiga ställningstaganden, med betoning på att de ”mycket noga följer händelseförloppet” och framhåller vikten av demokratisk övergång i Venezuela.

Anmärkningsvärt är att samma europeiska ledare har varit påfallande tysta kring Donald Trumps uttalanden om att USA skulle styra Venezuela, vilket väcker frågor om vad som egentligen döljer sig bakom denna tystnad. Handlar det om pragmatism, rädsla eller ren feghet?

För Storbritannien står särskilt mycket på spel. Under det senaste året har relationerna med USA intensifierats, med bland annat ett teknikavtal värt miljardbelopp i potten. Dessutom hänger amerikanska tullar och Trumps stämningsansökan mot BBC i luften – faktorer som rimligen påverkar Starmers återhållsamma retorik.

Trots detta tycks Starmer ha hittat en gräns för sin diplomatiska försiktighet, och den gränsen går vid Grönland. Efter Trumps upprepade uttalanden om att USA ”behöver” Grönland, tog premiärministern ställning i en BBC-intervju på måndagen:

”Endast Grönland och Konungariket Danmark får besluta om Grönlands framtid,” sade Starmer i tydliga ordalag.

Detta uttalande markerar en vändpunkt för en premiärminister som ofta kritiserats på hemmaplan för att vara alltför försiktig och kompromissvillig. Att han så tydligt ställer sig bakom Danmark bara timmar efter Trumps kontroversiella uttalanden tyder på en insikt om att diplomatiskt tillmötesgående inte alltid ger önskad effekt i det långa loppet.

Starmers ställningstagande kan tolkas som ett erkännande av principen att ”en vän som mobbar inte längre är en vän” – en potentiellt viktig signal i tider av ökade transatlantiska spänningar.

Frågan som kvarstår är om denna markering kommer få några bredare konsekvenser i de europeisk-amerikanska relationerna. För Trump, som beskrivit Europa som ”en kontinent i förfall”, spelar enskilda europeiska protester sannolikt mindre roll.

För Europa, som befinner sig i en allt mer isolerad position på den globala scenen, blir det däremot alltmer avgörande med politiska ledare som förstår vikten av att försvara sina allierade och ta tydlig ställning i principiella frågor.

Situationen illustrerar det komplexa diplomatiska spelet där europeiska ledare balanserar på en tunn lina mellan att upprätthålla goda relationer med USA och att stå upp för demokratiska principer och internationell rätt. Starmers försiktiga manövrering kring Venezuela, kontrasterande med hans tydliga position i Grönlandsfrågan, visar de svåra avvägningar som europeiska ledare står inför i en tid av ökad geopolitisk turbulens.

Utvecklingen markerar möjligen början på en ny fas i de europeisk-amerikanska relationerna, där europeiska ledare i högre grad kan komma att behöva ta ställning även när det kostar politiskt kapital.