Sandra Stiskalo: De är rädda för att Storbritannien ska bli ett impotent lydrike

Fem år efter Brexit: Storbritannien kämpar med konsekvenserna

”Detta är ett fantastiskt ögonblick för vårt land”, förklarade dåvarande premiärministern Boris Johnson när Storbritannien officiellt lämnade EU klockan 23.00 den 31 december 2020. Med stora ord talade han om hur britterna nu hade ”friheten i sina händer” och hur denna frihet skulle förvandla landet till en global supermakt.

Men fem år senare har verkligheten visat sig bli en helt annan. Landets ekonomiska och politiska tillstånd beskrivs nu i dystra ordalag, och det anmärkningsvärda är att även hängivna Brexit-förespråkare instämmer i kritiken. Alistair Heath, redaktör för den Brexit-vänliga tidningen The Sunday Telegraph, har gått så långt som att beskriva Storbritannien som ”impotent och betydelselöst”.

Denna bedömning delas av en majoritet av befolkningen. Enligt en nyligen genomförd undersökning anser två tredjedelar av britterna att situationen har försämrats sedan EU-utträdet inom allt från ekonomi och levnadsstandard till migration. Särskilt talande är att 75 procent av de tillfrågade menar att landet förlorat kontrollen över sin egen framtid – en direkt motsats till Brexit-kampanjens centrala budskap ”Take back control”.

Det växande missnöjet har lett till en tydlig opinionsförändring. Numera visar undersökningar att över 50 procent av britterna skulle vilja återvända till EU. Trots detta förefaller ett återinträde osannolikt inom överskådlig framtid. Både statsförvaltningen och de politiska partierna lider fortfarande av efterverkningarna från den komplicerade skilsmässoprocessen och de omfattande omställningar som krävdes för att etablera nya nationella system och rutiner.

Den ekonomiska kostnaden för Brexit har varit betydande. Experter beräknar att Storbritannien har förlorat hundratals miljarder pund på grund av minskad handel, färre utländska investeringar och uteblivna skatteintäkter. Samtidigt kämpar landet med låg produktivitet och ökad illegal invandring från länder utanför EU.

I detta redan ansträngda läge har premiärminister Keir Starmer, vars popularitetssiffror redan är rekordlåga, valt att lägga fram ett kontroversiellt lagförslag. Förslaget innebär i praktiken en betydande maktöverföring från det brittiska parlamentet i Westminster till EU i Bryssel.

Lagförslaget handlar om att Storbritannien ska anpassa sig till EU:s regelverk inom flera områden, bland annat livsmedelsstandarder, djurskydd, bekämpningsmedel samt el- och koldioxidmarknader. För första gången sedan Brexit föreslås parlamentsledamöter avstå från sin suveräna lagstiftningsrätt inom vissa områden. Genom en process som kallas ”dynamisk anpassning” ska Storbritannien förbinda sig att automatiskt följa regler från Bryssel.

Detta initiativ har väckt stark kritik från Brexit-anhängare som betraktar det som ett svek mot folkomröstningens resultat. De hävdar att Starmer vill placera Storbritannien i den värsta tänkbara positionen – att vara bunden av EU:s regler utan möjlighet att påverka hur dessa utformas. Kritikerna menar att detta reducerar Storbritannien till en ”vasallstat”, ovärdigt landets historia och ställning.

Labours närmande till EU är emellertid inte helt överraskande. Förra året slöt regeringen ett kostsamt avtal för att återansluta sig till EU:s Erasmus-program för utbildningsutbyten. Medan universiteten välkomnade beslutet, reagerade konservativa kritiker starkt och ifrågasatte varför Storbritannien skulle spendera miljarder för att europeiska studenter ska få tillgång till prestigefyllda brittiska lärosäten.

Starmer motiverar den ökade EU-anpassningen med att den kommer att stärka den brittiska ekonomin och reparera en del av de ekonomiska skador som Brexit orsakat. Huruvida detta kommer att förverkligas återstår att se.

Brexit-förespråkare som Boris Johnson och Nigel Farage vidhåller att EU-utträdet var rätt beslut för Storbritannien. De hävdar att landets nuvarande svårigheter beror på att den nyvunna friheten inte har utnyttjats på rätt sätt eller till fullo.

Vad som sällan diskuteras i debatten är den grundläggande utmaningen: att frihet i sig kan vara mycket svår att hantera när den väl är vunnen – särskilt för ett land som under decennier varit djupt integrerat i en större ekonomisk och politisk gemenskap.