Sandra Stiskalo: Han gick från Trumps älskling till mobboffer på några dagar

Den brittiska regeringens problematiska balansgång i relationen med Trump

I mitten av februari mottog den brittiska regeringen en förfrågan från USA om att få använda brittiska militärbaser för en planerad attack mot Iran. Premiärminister Keir Starmer tackade då nej, ett beslut som skulle komma att skapa spänningar i den historiskt starka relationen mellan länderna.

Drygt två veckor senare genomförde USA och Israel flygattacker mot Iran utan brittiskt territorium som utgångspunkt. Dagen därpå höll Starmer ett tal till nationen där han bekräftade att Storbritannien inte hade deltagit i bombningarna, men överraskande nog meddelade att USA nu skulle få tillgång till brittiska baser för defensiva operationer, och att Storbritannien dessutom skulle delta i sådana framöver.

När journalister frågade om denna uppenbara förändring i hållning avfärdades frågan av premiärministerns talesperson, som hävdade att ”det handlar om helt olika saker” och förnekade att någon kursändring hade skett.

På andra sidan Atlanten sågs situationen i ett helt annat ljus. Donald Trump, som tidigare betraktat Starmer som en prioriterad allierad, uttryckte stark besvikelse över det brittiska beslutet att initialt inte stödja operationen.

”Jag trodde aldrig att jag skulle få se något sådant här från Storbritannien. Det är inte Winston Churchill vi har att göra med,” kommenterade Trump under en presskonferens i Vita huset, en tydlig pik mot den brittiske premiärministern.

När Starmer senare försökte reparera skadan genom att skicka både helikoptrar och hangarfartyg till Medelhavet var skadan redan skedd. Trump avfärdade försöket med orden: ”Vi behöver inte folk som går med i krig efter att vi redan har vunnit.”

Händelseutvecklingen har väckt frågor om den ”speciella relationen” mellan Storbritannien och USA är i fara. Trots att relationen har fått sig en törn, bygger den på djupare historiska, ekonomiska och kulturella band snarare än personliga relationer mellan ledarna.

I söndags genomförde Starmer och Trump ett telefonsamtal som varken förbättrade eller förvärrade situationen. Premiärministern fortsätter sina ansträngningar att lugna situationen och uppmanade på måndagen britterna att ”komma samman som nation, stå bakom våra principer och våra värderingar.”

Problemet är dock att det inte finns någon enhetlig bild av vad dessa principer egentligen innebär. Den brittiska högern anser att landet har en moralisk skyldighet att stödja sina allierade, medan vänstern hävdar att det är en moralisk skyldighet att undvika inblandning i väpnade konflikter.

Även inom Labourpartiet finns det djupa meningsskiljaktigheter. Tidigare premiärminister Tony Blair uttalade sig på en privat tillställning arrangerad av Jewish News och menade att ”vi borde ha stöttat Amerika från första början,” vilket ytterligare komplicerar bilden för Starmer.

Nyligen publicerade tidskriften The Spectator uppgifter från anonyma regeringskällor som hävdar att Starmer faktiskt ville ge USA tillgång till brittiska baser för attacken mot Iran, men att han stoppades av medlemmar i sin egen regering. Enligt källorna leddes detta interna motstånd av Ed Miliband, Storbritanniens minister för energisäkerhet, som även 2013 blockerade en brittisk militäraktion mot Syrien under president Bashar al-Assad.

Dessa nya uppgifter komplicerar bilden ytterligare. Å ena sidan skulle de kunna rädda relationen mellan Trump och Starmer, då de visar att premiärministern hade intentionen att stödja USA. Å andra sidan avslöjar de en potentiell svaghet i Starmers ledarskap, då han inte kunde driva igenom sin vilja i sitt eget kabinett – något som knappast kommer att imponera på Trump, som värdesätter stark och beslutsam ledning.

Situationen illustrerar den delikata balansgång som Storbritanniens ledning måste hantera i sin relation till USA under den kommande Trump-administrationen – en relation som är avgörande för landets säkerhetspolitik och internationella ställning i en alltmer turbulent värld.