Sandra Stiskalo: Man måste älska brittiska kvinnor och deras minikjolar

Det var ett symboliskt ögonblick när Ginger Spice steg upp på Brit Awards-scenen i London 1997. Iförd en åtsittande Union Jack-klänning som lämnade lite åt fantasin, dominerade hon kvällen och översköljde sina bandkamrater i Spice Girls med sin närvaro. Plagget var mer än bara ett klädesplagg – det var en kombination av politik, nationalism, självironi och sexualitet, allt paketerat i en minimal design där underkläder var fullt synliga.

Nästan två decennier senare utsågs Geri Halliwells outfit till Storbritanniens mest inspirerande modeögonblick. Att den korta längden spelade en avgörande roll är knappast förvånande.

Den brittiska modedesignern Mary Quant var personen som, med hjälp av den ikoniska modellen Twiggy, etablerade minikjolen som 60-talets definierande plagg. Hon lånade namnet från sin egen Mini Cooper, en bil som för henne representerade samma känsla av frihet. Till skillnad från senare decennier, då korta kjolar ofta associerades med sexuell tillgänglighet, symboliserade minikjolen under 60-talet kvinnlig frigörelse och självbestämmande.

Kjollängder har aldrig varit en privatsak. För medlemmar av det brittiska kungahuset finns exempelvis strikta regler – prinsessor och hertiginnor måste bära kjolar som når åtminstone till knäets övre del. Detta är en regel som Meghan Markle under sin tid i kungafamiljen ofta ignorerade, till skvallerpressens stora glädje.

Även ekonomer har intresserat sig för kjolfenomenet. Under 1920-talet presenterades teorin ”hemline index”, som kopplar kjollängden till aktiekursens rörelser. Enligt denna teori uppmuntras designers att använda mindre tyg när materialkostnaderna stiger, vilket resulterar i kortare kjolar under ekonomiska uppgångar – som på 1920-talet, 1960-talet och runt millennieskiftet – och längre kjolar under lågkonjunkturer.

Teorin är dock inte helt tillförlitlig, åtminstone inte ur ett brittiskt perspektiv. Trots att Storbritanniens ekonomi för närvarande befinner sig i kris med hög statsskuld, låg tillväxt och försvagad köpkraft hos hushållen, upplever landet en återkomst för minikjolen. Brittiska Vogue talar om en regelrätt minikjolsfeber.

Men ur ett bredare brittiskt perspektiv har den korta kjolen faktiskt aldrig försvunnit. Den har varit ett dominerande inslag i gatubilden under decennier. Alla som har besökt nattlivet i Manchester, Birmingham eller Cardiff känner till detta fenomen. Brittiska kvinnor – och här ber jag om ursäkt för generaliseringen – trotsar kylan med sina minimala plagg. Minikjolen förblir det ultimata festplagget, oavsett väder eller årstid. Man skulle nästan kunna betrakta den som Storbritanniens inofficiella nationaldräkt.

Ett argument som stöder denna teori är de obligatoriska brittiska skoluniformerna. Idag har flickor lyckligtvis möjlighet att kombinera blazern med byxor, men den plisserade svarta eller marinblå kjolen med tillhörande knästrumpor är fortfarande ett populärt val. Att kjollängden är en återkommande tvistefråga i skolmiljöer är knappast förvånande.

Under ett besök på en flickskola i norra London nyligen fick jag uppleva detta på nära håll. Under det öppna huset visades vi runt av två artikulerade 13-åringar. När de hade berättat allt om kemilektioner, teaterklasser och disciplinära rutiner ställde mitt sällskap en enda fråga: Vilka regler gäller för skoluniformen?

Detta utvecklades till kvällens längsta diskussion. Att dekorera uniformen med pins och bära diskreta smycken var acceptabelt. Beträffande kjolen var regeln att den skulle nå knäna.

”Men så fort lärarna inte ser oss, rullar vi förstås upp den till låren,” avslöjade en av flickorna.

Det var länge sedan jag kände mig så upplyft som efter detta möte – ett bevis på att minikjolens rebelliska anda lever vidare genom nya generationer, oavsett ekonomins tillstånd eller modetrender.