Sandra Stiskalo: Plötsligt är Donald Trump jättearg på Keir Starmer

De senaste dagarna har Storbritanniens roll i konflikten mellan Israel, USA och Iran skapat förvirring bland brittiska medborgare. Frågan många ställer sig är enkel men ändå komplex: Är Storbritannien i krig eller inte?

I söndags höll premiärminister Keir Starmer ett tal till nationen som snarare väckte fler frågor än det gav svar. Hans budskap var tvetydigt – Storbritannien ”kommer inte att delta i offensiva åtgärder nu”, men har samtidigt ”jetplan i luften som en del av samordnade defensiva operationer”. Dessutom meddelade Starmer att ”USA tillåts använda brittiska baser för specifika och begränsade defensiva attacker” för att förhindra att Iran avfyrar missiler som kan hota civila och brittiska medborgare i regionen.

Konkret innebär detta att Storbritannien deltar i attacker mot iranska missiler och missillager, men drar gränsen vid andra mål som infrastruktur och civila byggnader. Denna nyanserade hållning har mött kritik från flera håll på den politiska skalan.

De grönas ledare Zack Polanski har anklagat regeringen för att dra in landet i ett ”illegalt krig” och varnat för ett ”Irak 2.0”, medan högerpopulistiska Reform UK:s frontfigur Nigel Farage har kallat Starmers försiktiga hållning för ”patetisk”.

Kritiken kommer även från internationellt håll. Donald Trump uttryckte i en intervju med The Telegraph stark besvikelse över att Starmer hindrar USA från att använda den brittiska militärbasen Diego Garcia i Indiska oceanen för direkta attacker mot Iran. Trump fortsatte sin kritik i ett uttalande till tabloidtidningen The Sun, där han hävdade att Starmers bristande stöd äventyrar den historiskt ”särskilda relationen” mellan USA och Storbritannien.

Under trycket av kritiken försöker Starmer nu balansera sin position. ”Vi är inte i krig. Den här regeringen tror inte på ett regimskifte från himlen,” har han meddelat, ett uttalande som knappast klargjort situationen för den brittiska allmänheten.

Läget kompliceras ytterligare av rapporter som på onsdagen indikerade att Storbritannien planerar att skicka krigsfartyg och helikoptrar till Cypern för att försvara flygbasen RAF Akrotiri. Basen, som ligger i en enklav som juridiskt tillhör Storbritannien, har träffats av iranska drönare, vilket ökat spänningen i regionen.

Den brittiska situationen illustrerar ett större dilemma i modern krigföring, där gränserna mellan att ”vara i krig” och att ”stödja defensiva operationer” blir allt mer diffusa. För de cirka 300 000 britter som enligt regeringens uppskattning befinner sig i Mellanösternregionen, antingen som bosatta eller på semester, är dessa nyanser knappast av akademiskt intresse.

Samtidigt kämpar EU med att formulera en gemensam hållning i konflikten. Den europeiska oenigheten speglar till viss del den brittiska osäkerheten, där politiska ledare försöker navigera mellan allianshänsyn, juridiska begränsningar och folkligt stöd.

Trots sina politiska olikheter delar Starmer och Trump en gemensam utmaning: båda försöker övertyga sina väljare och omvärlden om att de har en genomtänkt strategi i en konflikt där traditionella gränser mellan krig och fred, mellan offensiva och defensiva operationer, blir allt mer oklara.

För brittiska medborgare kvarstår den till synes enkla men alltmer komplexa frågan: Är vårt land i krig? Svaret verkar, åtminstone för tillfället, bero på vem man frågar och hur man definierar krig i det tjugoförsta århundradet.