Ta cykeln eller jobba hemma! – Sydostasien rustar för oljeprischock

Den senaste krisen i Mellanöstern har utlöst en våg av oro i Sydostasien, där 700 miljoner människor nu förbereder sig på möjliga oljeprischocker. Långa köer vid bensinstationer i Vietnam och Indonesien vittnar om allmänhetens rädsla för stigande bränslepriser och potentiell brist på olja.

Flera regeringar i regionen har redan infört åtgärder för att minska energiförbrukningen. I Thailand har myndighetspersonal uppmanats att arbeta hemifrån, och rekommendationer har utfärdats om att begränsa användningen av luftkonditionering och belysning.

Den vietnamesiska regeringen har på liknande sätt bett företag att främja distansarbete bland sina anställda. De som måste pendla till arbetet uppmanas att samåka, cykla eller använda kollektivtrafik för att minska bränsleförbrukningen.

Filippinerna har gått längre genom att be sina invånare att begränsa resor till endast nödvändiga ärenden. Flera företag och myndigheter har implementerat fyradagarsveckor för att minska transportbehoven och därigenom landets oljeförbrukning.

Även Indonesien, som har egen olje- och gasproduktion, står inför utmaningar. Landet subventionerar för närvarande bränslepriser, vilket placerar regeringen i en svår situation vid kraftiga prishöjningar: antingen minska subventionerna och därmed försämra hushållens ekonomi, eller behålla subventionerna och allvarligt belasta statsfinanserna.

Regionens sårbarhet beror på dess höga beroende av oljeimport från Mellanöstern. Majoriteten av oljeexporten genom Hormuzsundet, som nu är nästan helt stängt, är destinerad för Asien. Stora exportörer som Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten har dessutom i stort sett avbrutit sina leveranser på grund av pågående attacker i regionen.

Krisen kunde inte ha kommit vid en sämre tidpunkt för Sydostasien. Flera av regionens stora ekonomier kämpar redan med olika utmaningar. Thailand brottas med minskande turism och en åldrande befolkning. Indonesien har försökt stimulera konsumtionen genom ökade offentliga utgifter och bidrag – en politik som tillsammans med höjda oljepriser riskerar att skapa allvarliga underskott i statsfinanserna.

Ett högre oljepris driver också upp inflationen, vilket tvingar centralbankerna att skjuta upp räntesänkningar som annars skulle kunna stimulera den ekonomiska tillväxten i regionen.

Den mest akuta risken är dock potentiell oljebrist. Endast Malaysia och Brunei är nettoexportörer av olja och gas i regionen. Länder som Thailand och Indonesien har viss egen produktion, men långt ifrån tillräckligt för att täcka efterfrågan. Enligt uppskattningar har Thailand oljereserver som räcker i över 60 dagar, medan Indonesien – Sydostasiens folkrikaste land – endast har reserver för 25 dagar. Vietnam befinner sig i en ännu mer prekär situation med reserver som räcker i mindre än 20 dagar.

Kina, som är den största importören av olja från Mellanöstern, står i skarp kontrast till sina sydostasiatiska grannar. Landet har byggt upp omfattande oljereserver som uppskattas räcka i minst 100 dagar, vilket ger den kinesiska ekonomin ett betydande skydd mot kortsiktiga försörjningsstörningar.

Det är värt att notera att ungefär 20 procent av världens olja och gas passerar genom Hormuzsundet, som förbinder Persiska viken med Arabiska havet. Detta strategiskt viktiga sund är på flera sträckor endast cirka 50 kilometer brett, och på de smalaste ställena bara 33 kilometer. Under 2025 passerade cirka 20 miljoner fat olja dagligen genom sundet, varav nästan 90 procent var på väg till asiatiska marknader.

Beroendet av olja från Persiska viken varierar mellan länderna i Sydostasien men är genomgående högt. Filippinerna importerar 96 procent av sin olja från länder kring Persiska viken, Vietnam 87 procent och Thailand 74 procent – vilket förklarar den utbredda oron i regionen när spänningarna i Mellanöstern eskalerar.