Torbjörn Petersson: Kinas oljeaffärer i fara efter Trumps drag i Venezuela

I efterdyningarna av USA:s ingripande i Venezuela står relationen mellan Peking och Caracas vid ett avgörande vägskäl. Bara timmar innan den amerikanska operationen genomfördes satt Venezuelas president Nicolás Maduro i möte med en kinesisk delegation ledd av Qiu Xiaqi, Kinas särskilda sändebud för Latinamerika och Karibien. Under mötet uttryckte Maduro sin tacksamhet mot Kinas president Xi Jinping, som han beskrev som ”en äldre bror”.

Xi var en av få världsledare som gratulerade Maduro till hans omstridda valseger 2024, ett resultat som mött omfattande internationell kritik. Efter USA:s intervention har Kina, liksom flera andra länder, fördömt aktionen i skarpa ordalag.

Den kinesisk-venezuelanska relationen har fördjupats betydligt sedan omvärlden började införa sanktioner mot Venezuela. För Caracas har handeln med Peking fungerat som en livlina ut ur den internationella isoleringen. Kina har genomfört omfattande infrastrukturprojekt i landet, inklusive järnvägar, vägar och kraftstationer. Som motprestation har Venezuela levererat olja till den kinesiska marknaden.

Under föregående år köpte Kina, världens största oljeimportör, cirka 80 procent av all venezuelansk oljeexport. Detta utgjorde dock endast omkring 4 procent av Kinas totala oljeimport, vilket illustrerar den asymmetriska karaktären i ländernas ekonomiska relation.

Venezuela är särskilt intressant för Kina eftersom landet har världens största dokumenterade oljereserver. Så sent som 2024 tecknade ett privat kinesiskt företag ett omfattande 20-årigt kontrakt med två venezuelanska oljefält. Projektet beräknas vid slutet av 2026 producera 60 000 fat olja dagligen.

Med USA:s plötsliga ingripande växer nu oron i Peking kring framtiden för kinesiska investeringar i den venezuelanska oljeindustrin. Samtidigt har Venezuelas strategiska betydelse för Kina gradvis minskat i jämförelse med andra latinamerikanska länder som Brasilien, Chile, Peru och Mexiko. Särskilt handeln med Brasilien har utvecklats i snabb takt under senare år.

Förra året demonstrerade Kina sitt växande globala inflytande genom att påminna omvärlden om dess beroende av kinesiska sällsynta jordartsmetaller. Före årsskiftet publicerade Peking dessutom ett policydokument rörande Latinamerika – det första på närmare ett decennium – vilket experter tolkat som en signal om landets avsikt att utmana USA om inflytandet i regionen.

Efter USA:s intervention den 3 januari kom budskapet från Washington tydligt. Den amerikanske utrikesministern Marco Rubio deklarerade i en NBC-intervju: ”Det här är den västra hemisfären. Vi bor här – och vi tänker inte tillåta västra hemisfären att bli en bas för operationer för motståndare, konkurrenter och rivaler till USA.” Detta tolkades i Kina som en direkt uppmaning att dra sig tillbaka från vad USA betraktar som sin intressesfär.

Kina har svarat med att anklaga USA för att agera som ”världens domare” istället för att respektera internationell rätt. Troligen kommer reaktionen dock att begränsas till diplomatiska protester. Bedömare menar att Peking sannolikt kommer att avvakta och se hur Trumpadministrationen går vidare efter detta överraskande drag, som skapat osäkerhet och komplicerat den kinesiska strategin i regionen.

Kinas dilemma ligger i att balansera mellan att inte äventyra det rådande vapenstilleståndet i handelskriget med USA och samtidigt skydda sina investeringar och sitt inflytande i Latinamerika.

På hemmaplan har händelsen i Venezuela väckt frågor bland kinesiska nationalister på sociala medier om varför Kina inte kan agera på liknande sätt mot Taiwan. Kinas officiella hållning förblir dock att Taiwan är en intern angelägenhet som inte bör jämföras med internationella interventioner.

Under de senaste åren har Kina stärkt sin diplomatiska närvaro i Latinamerika betydligt. Sedan 2017 har fyra länder i regionen – Panama, Dominikanska republiken, El Salvador och Honduras – skiftat sitt diplomatiska erkännande från Taiwan till Folkrepubliken Kina, vilket ytterligare illustrerar Pekings växande inflytande i en region som traditionellt betraktats som USA:s bakgård.