Efter tretton tvångsförflyttningar – fotojournalisten lever i en spökstad
Hussein Abdul Jawad, 50-årig fotojournalist från Gaza, beskriver sin vardag med en enda mening: total hopplöshet. Efter att ha tvingats fly tretton gånger sedan krigsutbrottet i oktober 2023, återvände han och hans familj till hemtrakterna i Gaza stad i början av året. Men glädjen blev kortvarig.
”Vi väljer mellan att dö i bombningar hemma eller att fly ut i det okända”, säger han till DN.
Kriget har satt djupa spår i Hussein, både fysiskt och psykiskt. Han lider av sömn- och näringsbrist. Sedan januari har familjen tvingats byta bostad tre gånger. För närvarande bor hans barn och äldre mor i farfaderns hus i stadsdelen al-Zeitoun, medan Hussein ofta sover med andra journalister i presstält vid al-Shifa-sjukhuset.
Promenaden mellan presstältet och hemmet tar en timme enkel väg. På vägen passerar han stadsdelar som han beskriver som ”spökstäder” – områden som tidigare sjöd av liv men nu ligger i ruiner.
”Barnen saknar allt: utbildning, näringsrik mat, el, vatten och trygghet”, berättar han.
Den ekonomiska situationen är ohållbar för de flesta familjer. En enkel lunch bestående av tonfisk i tomatsås och ris kostar nu 100 shekel (cirka 300 kronor), fyra gånger mer än före kriget. Den dagliga matkostnaden för en familj överstiger 600 kronor – en summa som tidigare räckte för en hel vecka.
”För att ha råd med allt detta måste man vara knarkhandlare eller maffiaboss”, säger Hussein med bitter ironi.
Vatten måste köpas dagligen och alla basvaror har skjutit i höjden prismässigt. Tvål är det enda rengöringsmedel som finns tillgängligt, och även en enkel dusch har blivit en lyx få har råd med.
”Ska man behöva gå en vecka utan att duscha för att inte slösa 100 shekel på en dusch? Det är så dyrt att jag undrar om jag duschar på ett hotell på Maldiverna eller i Burj Khalifa”, frågar han retoriskt.
El från det centrala elnätet saknas helt sedan krigets början. Istället förlitar sig befolkningen på elektricitet från dyra generatorer. Bredband finns bara i presstältet eller via dyra mobilabonnemang.
När DN når Hussein befinner sig israeliska stridsvagnar bara 500 meter från där han är. Trots den uppenbara faran är han beslutsam: ”Jag tänker inte fly söderut, även om vi beordras att göra det.”
Studenten som kämpar för att fortsätta utbilda sig
Farah al-Habil, 20 år, har trots kriget lyckats klara av sitt första år av en fyraårig utbildning i engelsk litteratur och är nu inne på sitt andra år. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att hennes och 87 000 andra Gazabors studier avbröts vid krigsutbrottet i oktober 2023.
Flera universitetsbyggnader, inklusive det islamiska universitetet i Gaza stad där Farah studerade, har bombats. Trots det har hon kunnat fortsätta sina studier på distans via meddelandeappar och skriva tentor digitalt.
Hon och hennes familj tillbringade hela 2024 som flyktingar i centrala och södra Gaza innan de kunde återvända till sitt hem i Gaza stad. Nyligen tvingades familjen al-Habil dock åter fly söderut efter att Israel bestämt sig för att utöka sin militära kontroll över hela Gaza stad.
”Det var obeskrivligt skönt att vara hemma, trots all förstörelse, ständiga bombardemang och brist på mat. Nu känns det som om vi aldrig mer får återvända hem”, säger hon via en meddelandeapp till DN.
Farah och hennes familj bor nu i ett tält i Nuseirat-området i centrala Gaza. Trots att situationen där är ”ganska lugn” för tillfället, hör de ibland bombningar från Gaza stad.
”Mat är lättare att få tag på här jämfört med i Gaza stad, förutom grönsaker, frukt och kyckling. Priserna är dock högre på grund av att så många flytt hit. Man måste betala även för mobilladdning”, förklarar hon.
Farah får ekonomiskt stöd från sina bröder i Förenade Arabemiraten, men provisionen för penningöverföringar är hög. Nästan hälften av pengarna som skickas går till olika avgifter innan hon har dem i handen.
Till skillnad från tidigare, då Farah betonat att hon inte ville lämna Gaza, är hon nu redo att överge sitt hemland. Hon är dessutom frustrerad över att ha förlorat ett stipendium i Qatar på grund av belägringen.
”Att studera i Gaza i dag kan inte jämföras med att studera i något annat land – här finns nästan inga möjligheter. Jag hoppas bli evakuerad till ett annat land så att jag kan fortsätta mina studier.”
Från Gaza till exil i Egypten
Strax innan Israel intog staden Rafah och stängde gränsövergången mot Egypten i maj 2024 lyckades trebarnsmamman Manal Saeid, 35, tillsammans med sin familj lämna Gaza. Sedan dess har deras tillvaro i Kairo präglats av ständig osäkerhet, ekonomisk press och en djup känsla av rotlöshet.
Familjen bor nu i östra Kairo under svåra förhållanden. Föräldrarna saknar uppehållstillstånd och får därför inte arbeta. De tre sönerna – Ali, 15, Elias, 10, och Adam, 8 – går i en digital palestinsk skola med bas på Västbanken, men undervisningen fungerar dåligt.
”Sönerna följer undervisningen från mobilen, men de har svårt att hålla uppmärksamheten uppe”, berättar Manal.
Utan uppehållstillstånd nekas barnen tillgång till idrottsklubbar och andra aktiviteter som skulle kunna ge dem ett mer normalt liv. Den sociala isoleringen har blivit påtaglig för hela familjen.
”Socialt är vi isolerade här. Ingen knackar på dörren, utom möjligen bud”, säger hon och minns med längtan dagarna i Gaza då grannar bjöd på morgonkaffe och kvällssamtal.
Rotlösheten har satt sina spår i vardagen. Manal berättar att hon förlorat lusten att laga mat och baka de rätter hon en gång älskade att göra i Gaza.
”Det här är inte vårt hem, inte vårt liv”, sammanfattar hon sin situation.
Trots alla svårigheter känner Manal en viss tacksamhet över att hennes situation ändå är bättre än släktingarnas i Gaza. Hennes mor, bröder och deras familjer tvingades nyligen fly från Gaza stad efter israeliska hot om att ta kontroll över hela området.
”Gaza är förlorat. Vi kommer inte tillbaka”, säger hon med resignation.
Samtidigt ser Manal ingen framtid i Egypten. Hennes enda hopp är att få asyl i ett tredje land, men utan uppehållstillstånd kan hon inte ansöka direkt. Hon hoppas på en inbjudan från utlandet som kan ge henne och barnen en väg ut ur denna limbo.
”Vi flydde från ett fängelse till ett annat”, avslutar Manal, vilket fångar den hopplösa situation som många Gaza-flyktingar nu befinner sig i.
