Tysk ekonomi i motvind – massuppsägningar på anrika företag

I Tyskland betraktas storföretagen som en nationalklenod. Hur det går för till exempel Volkswagen är en riksangelägenhet. Nu står landet inför en oroande utveckling när flera av landets industriella jättar aviserar omfattande nedskärningar.

Lufthansa meddelade nyligen att 4 000 anställda kommer att förlora sina jobb fram till 2030. Det är bara det senaste i en rad av liknande besked från tyska storbolag. Volkswagen planerar att fasa ut 35 000 anställningar under de kommande fem åren, Bosch ska kapa 13 000 tjänster och på Thyssenkrupps ståldivision försvinner 40 procent av jobben.

Sammanlagt har över 101 000 arbetsplatser försvunnit inom den tyska industrin under det senaste året, enligt Der Spiegel. Vissa analytiker talar om en ”avindustrialisering av Tyskland”, även om det kan anses vara en överdrift.

Tyska storföretag har historiskt haft en särskild ställning i landets ekonomi och identitet. Det välstånd som Tyskland mirakulöst byggde upp efter andra världskriget skapades genom en effektiv kombination av utbildad arbetskraft, stark ingenjörskompetens och en tålmodig, långsiktig företagsledarkultur.

Till skillnad från många internationella koncerner har tyska företag, ofta familjeägda, förblivit trogna sina hemregioner. Volkswagens huvudkontor ligger fortfarande i Wolfsburg, Thyssenkrupps i Essen och Boschs i Gerlingen. Detta regionala band har varit en central del av den tyska industrimodellen.

Av dessa storföretag har man traditionellt förväntat sig mer än bara ekonomisk framgång. De har haft en outtalad skyldighet att ta socialt ansvar, vilket inneburit att massuppsägningar historiskt sett varit ovanliga. När sådana nu sker i allt större omfattning utgör det ett tydligt trendbrott.

Reaktionerna i tyska medier präglas av självkritik. Affärstidningen Handelsblatt sammanfattar situationen syrligt: ”Det går för Lufthansa som det går för den tyska nationalekonomin. Varken motståndskraft eller uthållighet.”

Tyskland, som en gång titulerade sig ”världsmästare i export”, har byggt sin ekonomiska modell på förmågan att masstillverka och sälja högkvalitativa industriprodukter som bilar, hushållsmaskiner, industrimaskiner och rostfritt stål. Denna modell återspeglas även i utbildningssystemet, där praktisk yrkesförberedelse står i fokus redan från tidiga skolår.

Ämnet ”Wirtschaft-Arbeit-Technik” (Ekonomi-Arbete-Teknik) är obligatoriskt på högstadiet och syftar till att förbereda eleverna för arbetslivet. Skolbarn i Berlin förväntas genomgå tre veckors arbetspraktik varje år, följt av strukturerade uppsatser om vad de lärt sig.

Men nu står den tyska ekonomin inför allvarliga utmaningar. Landet har inte uppvisat någon tillväxt sedan 2023. Tidigare viktiga exportmarknader som Kina och USA har blivit mindre tillgängliga – Kina är inte längre lika beroende av tyska produkter och USA inför allt fler handelshinder i form av tullar.

Denna utveckling tvingar den tyska industrin att sänka sina kostnader, vilket resulterar i de pågående personalnedskärningarna. Samtidigt försöker den kristdemokratiska förbundskanslern Friedrich Merz underlätta situationen genom skattereformer och investeringslättnader.

Regeringen har nyligen haft ett tvådagarsmöte på en herrgård utanför Berlin för att staka ut kursen för hur Tyskland ska moderniseras. Fokus ligger särskilt på digitalisering och avskaffande av överflödig byråkrati.

Intressant nog har regeringen samtidigt valt att sakta ner takten i klimatreformerna, trots att den gröna omställningen tidigare setts som en tillväxtmöjlighet för landet.

För 2024 var tillväxten i Tyskland negativ med -0,2 procent, och för innevarande år förväntas nolltillväxt. Arbetslösheten ligger på 6,2 procent, och statsskulden uppgår till 62 procent av BNP, jämfört med Sveriges 33 procent.

I mars 2025 godkände tyska förbundsdagen ett omfattande lånepaket på 500 miljarder euro för investeringar i infrastruktur, vägar, skolor och klimatanpassning. Dessutom ändrades grundlagen för att undanta försvarsutgifter över en procent av BNP från den så kallade skuldbromsen, som annars begränsar statens lånemöjligheter.