”Välkommen till Palestinas svar på Tjernobyl”

I Skuggan av en Mur: Beit Awwas Kamp för Överlevnad

Huset ligger alldeles intill det som brukade kallas ”gröna linjen”, men som nuförtiden är en hög mur kantad av taggtråd. På andra sidan skymtar grönska – byns olivträd som invånarna inte längre har tillträde till.

Beit Awwa med sina 12 000 invånare ligger två mil väster om Hebron på Västbanken. Efter kriget 1948, när Israel utropades, hamnade många palestinier här efter att deras tidigare hembyar hamnat på israelisk mark. Efter sexdagarskriget 1967 brändes större delen av byn ner innan Israel ockuperade området.

Hanan Suliman var sju år då. Hon minns det som om det var igår.

”Vi fick bo i tält. Tält som skänktes till oss av svenskar,” berättar hon med en blick som vittnar om både tacksamhet och sorg.

Hon och många andra i byn har goda minnen av Sverige sedan den tiden. Svenska biståndspengar hjälpte till att bygga upp Beit Awwa igen, möblerade nya hem och skänkte Skultuna-kastruller som fortfarande används idag, som ett tyst vittne om en svunnen tid av hopp.

Vi får en genomgång av byns – och hela regionens – historia av den tidigare borgmästaren Mohammed Sweiti. Det såg ljust ut ett tag. I början av 80-talet levde israeler och palestinier i stort sett sida vid sida, med en gräns mellan dem, men ingen mur.

”De här kopparna är från Grekland, titta under, bården är av 24 karat guld!” säger taxichauffören Abdullah Sweiti, vars hus vi befinner oss i.

Hanan är hans mamma. Kopparna fick hon och hennes make av israeliska vänner i början av 80-talet och de håller än idag.

”Det är svårt att tänka sig idag, att vi skulle få en sådan gåva av israeler,” säger Abdullah Sweiti med en lätt suck.

Israeliska professorn Yaakov Garb ler och frågar hur det egentligen gick med Abdullahs parfymer. Under en israelisk räd i förra veckan stal en soldat hela hans samling, 50 dofter, olika utvalda för olika säsonger.

Det är professorn som är orsaken till att vi befinner oss i Beit Awwa – han är här för att utföra markstudier, något han har gjort många gånger förr.

Efter första intifadan, det palestinska upproret som började 1987, blev relationen mellan israeler och palestinier alltmer ansträngd i Beit Awwa. Många fortsatte dock att arbeta i Israel, minuter bort, fram till den andra intifadan i början av 2000-talet.

Det var efter den som muren byggdes och arbetstillfällena försvann. Och det var då som människor i Beit Awwa inledde en ny försörjningsbana: de började elda upp elektronikavfall.

”Välkommen till Palestinas svar på Tjernobyl,” säger Abdullah Sweiti med mörk ironi.

11-åriga Raha klättrar upp på ett stenblock och spanar ut över sänkan i jorden där höstfloden snart borde dra fram. Hon snubblar till och tar emot sig med ena handen i den svarta jorden.

Yaakov Garb tittar på dalen, sedan tittar han på Abdullah Sweiti.

”De har ju blockerat allting, vattnet kommer fastna här?” säger han och pekar på ett berg av gamla kylskåp, brända sladdar och odefinierbart skräp.

”Vattnet kommer ta sig fram under,” tror Abdullah Sweiti.

Varför bestämmer man sig för att smuggla israeliskt så kallat e-avfall, elektroniska sopor, till en liten palestinsk by? För att sedan bränna dem så röken färgar hela himlen svart och får vuxna och barn att kippa efter luft?

”Det finns andra sådana här platser i världen, fattiga länder som tar emot västvärldens avfall och bränner upp det för att få tag i värdefulla metaller som koppar,” förklarar Yaakov Garb.

Han är professor vid Ben Gurion-universitet i Tel Aviv. Hans forskning handlar om markfrågor och miljöpåverkan och han var på god väg att ta reda på vad som kommer att hända med grundvattnet i det här området.

”Jag hade fått finansiering. Sedan kom Trump,” säger Yaakov Garb.

Det var så många som blev arbetslösa efter den andra intifadan. I sopor fanns det pengar. Drygt 20 år senare är Beit Awwa fullt av dem. Industrin är givetvis inte laglig. Den är oreglerad och extremt hälsovådlig. Olika försök har gjorts att tygla den, att göra återvinningen av dyrbara ämnen i våra kylskåp och datorer miljövänlig och säker. Både Sverige och EU har varit engagerade.

Men Israel och den palestinska myndigheten har aldrig lyckats komma överens. Efter den 7 oktober 2023 upphörde alla försök. I stället byggdes fler vägspärrar runt Beit Awwa. Giftet stängdes in.

Hanan Suliman också. Hon pekar på muren som ligger längs vägen där hon brukade valla sina får förr i tiden. Där hon fortfarande, enträget, vallar sina får. Men numera är det inte ovanligt att hon stoppas av israeliska soldater, eller får tårgas sprutad i ansiktet.

”Vad jag har för hopp om framtiden? Vilken framtid? Det finns ingen framtid för oss,” säger Hanan Suliman.

Mohammad Sweiti instämmer. Han tycker att omvärlden behöver pressa Israel mer. Det som just nu ligger i korten är att hela Västbanken annekteras och att Beit Awwa alldeles på gränsen är först ut.

”Palestinier har aldrig startat några krig. Vi vill leva i fred,” säger han.

Fast när Hamas attackerade Israel den 7 oktober startade de väl ett krig?

”Det kriget började 17 år tidigare, när Israel gjorde Gaza till ett fängelse. Att Hamas attackerade var en del av ett mycket större krig, något som dessutom gjorde att Israel fick chansen att göra precis det de alltid har velat göra.”

Abdullah Sweiti vill understryka att han själv är mot alla typer av extremister. Han vill bara leva sitt liv. De flesta människor vill ju det.

Även Mohammad Sweiti, som har gått i pension. Det som hindrar honom är en tumör bakom örat.

”Jag skulle ha opererat bort den för tre månader sedan, men operationen ställdes in. Nu vet jag inte när det kan bli av.”

Sjukvårdspersonal på Västbanken får ungefär 30 procent av sin lön just nu. Det beror på att Israel efter den 7 oktober 2023 inte släpper de skattepengar som de samlar in till förmån för de palestinska områdena. Även lärare har drabbats, därför går barnen i Beit Awwa bara i skolan tre dagar i veckan.

De barn som inte har cancer. En studie som Yaakov Garb gjorde för några år sedan visade en ovanligt stor förekomst av cancer bland befolkningen i Beit Awwa.

”Jag tänkte på det när jag samlade in prover och förde dem till ett israeliskt laboratorium. Hela labbet fick saneras efter att de hade analyserats, det är så extremt farliga ämnen det handlar om. I jorden som barnen i byn leker med, spelar fotboll på, gräver med sina bara händer i.”

Hans forskningsprojekt har ingen finansiering längre. Den kom via USA:s biståndsmyndighet USAID, som Trump har satt stopp för. Ändå åker Garb till Beit Awwa. Han kan inte bara ge upp, han kan inte lämna människorna och naturen åt sitt öde.

Han har kommit nära många av byborna. Hanan Suliman inte minst.

”Jag gick med henne när hon vallade sina får uppför ett berg en gång. Det var brant och för att peppa sig själv började hon skandera ’slakta alla judar, slakta alla judar!’. Där gick jag. Jag förstår att hon skämtade, men många andra hade nog tagit illa upp,” säger Yaakov Garb, som alltså är jude.

Nu kommer snart höstfloden. Förr eller senare måste den bryta fram genom avfallshögarna.

”Då skulle jag ha varit här med ett helt forskningsteam. Nu får jag, amatörmässigt, be mina vänner här åka ut och ta mobilbilder.”

Vi ska skiljas åt. 11-åriga Raha är fortfarande med oss, hon står bredvid sin 13-åriga storebror Radwan som har lärt sig engelska via ett Youtube-program om arktiska äventyrare.

Innan vi hoppar in i bilen ropar Radwan försynt.

”Har du varit i Spanien någon gång? Min dröm är att åka dit. Att flytta dit. Jag måste bara lära mig spanska först, men jag vet inte hur det ska gå till. Min lärare i skolan kan inte spanska.”