Felicia Åkerman: Powells sista känga till Trump

Det vilar en ödets ironi över vad som med största sannolikhet blev Jerome Powells sista presskonferens som ordförande för Federal Reserve. Powell, som under sin tid vid rodret har framstått som en relativt diskret profil och konsensusbyggare snarare än finansiellt stjärnskott, avslutar nu sitt ledarskap med två överraskande beslut.

För det första bryter han med traditionen genom att sitta kvar i Feds styrelse som ordinarie ledamot på obestämd tid, med den uttalade motiveringen att han vill värna centralbankens oberoende. För det andra lämnar han efter sig den mest splittrade räntekommittén sedan 1990-talet.

Vid det senaste räntebeskedet valde Fed att lämna styrräntan oförändrad på 3,5-3,75 procent, ett beslut som de flesta i kommittén kunde enas om. Men tre ledamöter reserverade sig mot centralbankens pressmeddelande. De menade att texten innehöll formuleringar som kunde tolkas som mjuka signaler om kommande räntesänkningar.

Inflationen ligger redan på en oroväckande hög nivå, en situation som knappast har förbättrats sedan konflikten mellan Israel och Iran eskalerade. Nya inflationssiffror som presenteras inom kort väntas visa att inflationstrycket ökade ytterligare i mars, vilket skapar oro för en uppåtgående trend.

Reservationerna från de tre ledamöterna kan tolkas som ett varningsskott mot Vita huset. Det visar tydligt att det finns en grupp inom Fed som inte tänker ge vika för politiska påtryckningar om räntesänkningar, och dessa ”rebeller” kommer att finnas kvar även efter Powells avgång.

Det är i detta komplicerade läge som Kevin Warsh förväntas ta över. Warsh är ingen nykomling i centralbankens korridorer. Han nominerades till Feds styrelse redan under George W. Bushs administration och byggde ett gott anseende genom sitt nära samarbete med dåvarande Fed-chefen Ben Bernanke under finanskrisen 2008.

Efter att justitiedepartementets utredning mot Powell avslutats utan åtgärd har det sista formella hindret för Warshs nominering undanröjts. Nu är det bara en tidsfråga innan han officiellt tar över ordförandeposten. Men den verkliga utmaningen ligger i vad han faktiskt ska åstadkomma i sin nya roll.

Vid en utfrågning i senaten förra veckan fick Warsh möjlighet att presentera sin vision, men han valde istället en mer undvikande strategi. Han gav några vaga svar om möjliga reformer av centralbanken, men undvek noggrant att besvara frågor om Trumpadministrationens återkommande kritik mot Federal Reserve och presidentens upprepade krav på lägre räntor. Hans främsta prioritet verkade vara att undvika kontroversiella uttalanden som kunde skapa rubriker.

Denna försiktiga taktik kan fungera kortsiktigt under nomineringsprocessen, men kommer att bli otillräcklig när han väl får ordförandeklubban i hand. En Fed-ordförande har förvisso betydande inflytande, men kan inte ensam bestämma räntenivåerna. Beslut fattas kollegialt och kräver att ordföranden kan samla stöd bland kommittémedlemmarna.

Ironiskt nog borde Donald Trump själv vara väl medveten om hur svårt det är att styra en centralbank i praktiken. När han nominerade Jerome Powell till posten under sin första presidentperiod, förväntade han sig sannolikt att ha utsett en medgörlig Fed-chef. Historien skulle bevisa motsatsen. Powell visade sig vara en principfast ledare som värnade centralbankens oberoende.

Om Warsh inte levererar de räntesänkningar som Trump hoppas på, riskerar han att snabbt bli nästa måltavla för presidentens kritik. I så fall kan han möjligen finna tröst i att åtminstone en av hans kollegor, nämligen Powell själv, förstår känslan av att göra USA:s president besviken.

Spänningen mellan politiska förväntningar och ekonomisk stabilitet kommer sannolikt att prägla Warshs tid som Fed-ordförande, särskilt i en period av ekonomisk osäkerhet och geopolitiska spänningar som kan påverka den amerikanska ekonomin under de kommande åren.