Den svenska sjukvårdens digitala infrastruktur har hamnat i en alltmer problematisk situation där stora journalsystemleverantörer har skapat en struktur som begränsar konkurrens och innovation. Det framgår av en debattartikel i Dagens Nyheter som beskriver hur leverantörerna använder sin position för att kontrollera marknaden och stänga ute konkurrerande aktörer.

Den senaste tidens rapportering om upphandlingar av journalsystem och digitala vårdplattformar visar ett tydligt mönster: långa inlåsningsavtal, bristande konkurrens och regioner som i efterhand inser att de har få alternativ. Samtidigt står svensk sjukvård inför ett växande kapacitetsproblem när befolkningen åldras och vårdbehovet ökar, medan de digitala verktyg som skulle kunna avlasta systemet blockeras av den rådande strukturen.

Artikelförfattaren, som representerar ett företag inom vårdens digitala sektor, jämför situationen med att äga ett hus men inte ha nyckeln. Låssmeden behåller nyckeln, tar betalt varje gång ägaren vill komma in, bestämmer vilka som släpps in och kan byta lås när som helst. Låssmeden erbjuder också egna hantverkartjänster som inte kan konkurrensutsättas, vilket påverkar både pris och kvalitet.

Journalsystemet utgör kärnan i allt sjukvårdspersonalen gör, vilket gör det till en av de mest strategiskt värdefulla positionerna ett företag kan inneha. Kontrollen handlar inte primärt om att systemet är överlägset, utan om att den som äger journalsystemet kontrollerar tillgången till all data. Vill en annan leverantör koppla på en tjänst måste de gå via journalsystemsleverantören, vilket skapar en maktposition som aktivt används för att begränsa konkurrensen.

Fenomenet har fått ett namn i branschen: openwashing. Det innebär att företag försöker ge sken av att deras data är öppna eller transparenta utan att de verkligen är det. Journalsystemsleverantörerna har förstått att öppna system efterfrågas av vårdgivare, politiker och marknaden, och lanserar därför partnerprogram och certifieringsprocesser. Men öppenheten är selektiv och gäller endast på leverantörens villkor, för de aktörer leverantören väljer ut och till det pris leverantören själv sätter.

Artikeln beskriver ett konkret exempel där ett företag som bygger AI-verktyg för att hjälpa läkare dokumentera patientmöten försökte integrera sin lösning med ett journalsystem som används av ett stort antal svenska regioner. För drygt två år sedan inleddes en lång och kostsam godkännandeprocess som ägdes och prissattes av leverantören själv.

När företaget efter avslutad process skulle börja använda integrationen stod det klart att den inte fungerade för faktisk klinisk användning. Trots att problemet påpekades fanns inga planer på förändring. Under samma period förvärvade journalsystemleverantören ett annat bolag i samma bransch och lanserade en konkurrerande produkt integrerad i sin egen plattform, helt utan de begränsningar som gällde för externa aktörer.

Modellen påminner om den som EU dömde ut när Apple bötfälldes med över 20 miljarder kronor efter kritik mot hur bolaget via App Store kunde sätta villkoren för konkurrerande tjänster som Spotify. Ett svenskt journalsystem har också krävt 15–30 procent av externa leverantörers intäkter för att de skulle få integrera sina tjänster. Konstruktionen är densamma: den som äger plattformen sätter villkoren och kan när som helst stänga ute konkurrenter.

Frågan om vem som egentligen kontrollerar patientdata ställs sällan tillräckligt tydligt. Formellt är svaret enkelt: patienten har lagstadgade rättigheter och vårdgivaren är ansvarig för hur uppgifterna används. Men i praktiken är uppgifterna inlåsta och nyckeln ägs av journalsystemsleverantören.

Det finns fungerande alternativ att studera. National Health Service (NHS) i England löste samma problem genom att ta ägarskap över integrationsprocessen. NHS bestämmer vilka tekniska krav alla upphandlade journalsystem måste uppfylla och godkänner som oberoende part vilka externa aktörer som får ansluta och vad priset är. Ingen enskild leverantör sitter på nyckeln, vilket skapar en marknad där lösningar faktiskt kan implementeras och konkurrera.

Artikelförfattaren beskriver att deras företag på mindre än ett år i England har nått fler användare och uppnått djupare integration än vad de lyckats med på tre år i Sverige. Skillnaden illustrerar tydligt effekten av olika systemupplägg.

De svenska regionerna behöver inte invänta nationella beslut, framhålls det. Det är redan regionerna som upphandlar systemen, skriver avtalen och betalar räkningarna. Makten att kräva öppna gränssnitt som ett uttryckligt avtalsvillkor och att ny funktionalitet upphandlas i öppen konkurrens finns redan. Men varje gång den makten inte används väljer regionerna aktivt att förlänga beroendet, vilket får konsekvenser för patienterna.

På nationell nivå pågår visserligen arbete. Regeringen har gett E-hälsomyndigheten i uppdrag att bygga en nationell digital infrastruktur för hälso- och sjukvården och förbereda Sverige för EU-initiativet European Health Data Space. Det som saknas är ett politiskt beslut om att de journalsystem som upphandlas med skattemedel också måste anslutas till den infrastrukturen och tillhandahålla öppna gränssnitt på lika villkor för alla.

Debatten om svensk sjukvårds digitala framtid handlar i grunden om att ta tillbaka kontrollen över den offentligt finansierade infrastrukturen. Infrastrukturen finansieras gemensamt med skattemedel, och därför borde också villkoren för tillgång vara gemensamma och likvärdiga för alla aktörer som kan bidra till bättre vård.