Socialstyrelsen ger underbetyg åt fetmavården – för få får hjälp

I Sverige lever 1,3 miljoner vuxna och 80 000 barn med fetma, en sjukdom som ökar risken för förtida död, hjärt- och kärlsjukdomar, typ 2-diabetes och flera cancerformer. Trots den allvarliga hälsopåverkan får endast en liten andel av de drabbade behandling, vilket väcker oro hos myndigheterna.

Björn Eriksson, generaldirektör på Socialstyrelsen, pekar på en bekymmersam utveckling. Fetma är särskilt vanligt och ökar bland unga, samtidigt som antalet diagnostiserade personer överstiger antalet som får behandling. Det innebär att gruppen obehandlade växer, vilket får långtgående konsekvenser för folkhälsan.

För fyra år sedan införde Socialstyrelsen de första nationella riktlinjerna för obesitasvård. Målet var att säkerställa att alla patienter får likvärdig vård, från tidig upptäckt till uppföljning, utan att mötas av stigmatisering. Nu visar en ny uppföljning att sjukvården i stor utsträckning misslyckas med att implementera riktlinjerna.

Endast fem av 19 tillfrågade regioner har upprättat en konkret handlingsplan för att följa riktlinjerna. Flera regioner försöker i stället integrera riktlinjerna i den allmänna sjukvården, snarare än att ta fram särskilda planer för obesitasvård. Detta har lett till att kompetenshöjande satsningar inte har genomförts i den omfattning som behövs.

Eriksson förklarar att regionerna ofta prioriterar andra områden framför obesitasvård, men betonar samtidigt att konsekvenserna av utebliven behandling kan bli allvarliga. Allt fler människor lever med fetma, och om de inte får adekvat vård riskerar de att utveckla fler sjukdomar i onödan.

Kirurgi är den mest effektiva metoden för viktnedgång, men endast omkring 5 000 operationer genomförs per år i Sverige. Eriksson tror att det låga antalet delvis beror på att många patienter i stället väljer de nya aptitsänkande läkemedlen som har kommit på marknaden de senaste åren. Dessa mediciner ingår dock inte i högkostnadsskyddet, vilket innebär att patienterna själva måste stå för hela kostnaden.

Ekonomiska siffror visar en dramatisk ökning av läkemedelskostnaderna. Från 13,5 miljoner kronor 2018 har utgifterna skjutit i höjden till över 1,9 miljarder kronor 2025, enligt Socialstyrelsens rapport. Anmärkningsvärt är att patienterna själva står för 99 procent av dessa kostnader, medan regionernas utgifter för obesitasvård knappt har ökat under samma period.

Eriksson konstaterar att detta leder till en ojämlik vård, men påpekar att det är så högkostnadsskyddssystemet för närvarande är utformat. För att få bättre underlag om situationen ska Socialstyrelsen nu genomföra en analys av läkemedelsanvändningen mot fetma. Rapporten förväntas vara klar i december.

En annan oroande aspekt som rapporten lyfter fram är könsskillnaderna i vården. Fler kvinnor än män får diagnos och behandling, trots att sjukdomen är lika vanlig bland båda könen. Enligt undersökningen söker kvinnor oftare vård för sina besvär. Samtidigt har män med fetma hela 34 procent högre risk att dö i förtid jämfört med kvinnor med samma tillstånd.

Eriksson menar att vården måste bli betydligt bättre på att upptäcka mäns behov av behandling, särskilt när de söker vård för andra besvär. Detta kräver ökad uppmärksamhet och bättre rutiner inom sjukvården.

Trots att fetma klassificeras som en kronisk sjukdom når vården inte upp till målen för årliga uppföljningar. Endast var tredje vårdcentral följer upp de flesta patienter efter avslutad behandling, vilket strider mot riktlinjernas rekommendationer om kontinuerlig uppföljning.

Det finns dock ljuspunkter i den annars dystra bilden. Vården av barn med övervikt visar sig vara mer jämlik, och fler barn får hjälp inom den specialiserade vården, precis som riktlinjerna föreskriver. Av cirka 80 000 drabbade barn fick ungefär 6 000 barn hjälp med viktnedgång. Den vanligaste insatsen var stöd för att förändra levnadsvanor, medan endast en liten andel fick läkemedelsbehandling.

Förekomsten av övervikt ökar med åldern, från cirka 10 procent bland förskolebarn, 20 procent bland skolbarn, 30 procent bland unga vuxna till drygt 60 procent för vuxna mellan 45 och 64 år, enligt Folkhälsomyndigheten. För vuxna räknas ett BMI mellan 18,5 och 24,9 som normalvikt, 25 till 29,9 som övervikt och 30 eller högre som fetma.

När Björn Eriksson ombeds sätta betyg på obesitasvården på en tiogradig skala, ger han vården av vuxna en fyra och vården av barn och unga en sjua. Skillnaden visar tydligt att det finns mycket att göra för att förbättra vården av vuxna med fetma, medan barnvården är på rätt väg men fortfarande har utvecklingspotential.