I helgens varning från Internationella energiorganet (IEA) tecknades en dyster bild av läget: Hormuzsundet är stängt, oljeleveranserna från Gulfstaterna har strypts och världen står inför en potentiell oljekris värre än den på 1970-talet. Som svar på detta har energipriserna skjutit i höjden, med direkta konsekvenser för svenska konsumenter vid bensinstationerna.

IEA presenterade tio åtgärder som länder bör överväga för att hantera situationen, däribland ökat hemarbete, sänkta hastighetsgränser på motorvägar och främjande av kollektivtrafik. Medan flera regeringar internationellt börjat implementera sådana förslag, valde den svenska regeringen på måndagen en annan väg – sänkt drivmedelsskatt och bidrag till hushåll med höga elräkningar.

Situationen påminner starkt om 2022, när Rysslands invasion av Ukraina orsakade turbulens på energimarknaderna. Även då svarade svenska politiker med elstöd och sänkta skatter på bensin och diesel – åtgärder som många ekonomiska bedömare anser vara felaktiga vid en utbudskris.

Grundproblemet ligger i hur man hanterar brist på en vara. När utbudet minskar måste efterfrågan minska i motsvarande grad. Vid en oljekris innebär det logiskt att bilkörningen – åtminstone med fossildrivna fordon – behöver reduceras. Det mest effektiva verktyget för detta är prismekanismen: när priset stiger, minskar konsumtionen naturligt.

Att stödja drabbade hushåll och företag är i sig inte problematiskt. Kostnadsökningar kan mötas med skattesänkningar eller höjda bidrag, helst riktade till dem som drabbas hårdast. Men att koppla stödet direkt till fortsatt konsumtion av den bristvara som orsakat krisen är kontraproduktivt. Ännu värre är att försvaga prismekanismen som annars skulle driva fram beteendeförändringar.

Tidöpartierna är inte ensamma om denna reaktion. Socialdemokraterna kritiserar endast åtgärderna för att vara otillräckliga och försenade. Liknande tendenser syns i andra europeiska länder, där politiker föreslår skattesänkningar och pristak.

Det politiska agerandet är begripligt ur ett kortsiktigt perspektiv. Politiker vill visa handlingskraft och direkt adressera problemet med höga priser. Men sådana åtgärder cementerar vårt fossilberoende – samma beroende som gör oss sårbara för oljerika diktaturers agerande och geopolitiska händelser i instabila regioner. Detta fossilberoende är dessutom precis vad vi måste bryta för att klara den nödvändiga klimatomställningen.

Särskilt anmärkningsvärt är att den nuvarande svenska regeringen konsekvent följt denna linje genom hela mandatperioden, inte bara i akuta krislägen. Skatterna på drivmedel har sänkts upprepade gånger samtidigt som stödet för elektrifiering av fordonsflottan har försvagats. Energipolitiken har dominerats av diskussioner om kärnkraft, som i bästa fall kan bidra med fossilfri el om 10-15 år.

Konsekvensen är att Sverige idag – fyra år efter den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina – inte är mindre utan snarare mer sårbart för chocker på olje- och gasmarknaderna. Denna kortsiktighet i svensk energipolitik riskerar att försvåra omställningen och förlänga vårt beroende av fossila bränslen.

Medan resten av världen tycks röra sig mot mer strukturella åtgärder för att minska oljeberoende, har Sverige valt en väg som kan ge kortsiktig lindring men samtidigt försvårar den långsiktiga omställningen. Frågan är om vi har råd med denna kortsiktighet när både säkerhetspolitiska och klimatmässiga utmaningar kräver mer genomtänkta strategier.

I en värld där geopolitiska spänningar och klimatförändringar skapar allt större osäkerhet kring energitillgång, behöver Sverige en politik som bygger motståndskraft och minskar sårbarhet – inte en som förlänger beroendet av det som skapar sårbarheten.