AI och paradoxen med handling: En innovativ utställning på Bildmuseet

Fördelar och nackdelar med artificiell intelligens påminns vi numera om dagligen. Från AI-modeller som effektiviserar sjukvård och brottsbekämpning till destruktiv användning i krigsföring och desinformation. Ett akut problem är techbolagens profiterande på kulturskapares verk, som generativ AI tränas på utan ersättning. Samtidigt används verktygen allt oftare inom kulturproduktion och ”stjäl” i förlängningen även människors jobb i många branscher.

Bildmuseet i Umeå har nu öppnat sin största satsning någonsin, ”AI and the paradox of agency”. I denna hyperaktuella internationella grupputställning deltar 25 konstnärer, enskilda och i kollektiv, med 19 verk som innefattar interaktiva installationer, skulpturer, datorspel, filmer samt text- och nätbaserade verk.

Projektet fyller två våningsplan på museet och flera verk kan dessutom upplevas på nätet via hemsidan. På dombiografen i närbelägna Curiosum visas en film om cybernetikens fader Norbert Weiner (1894-1964), som lade grunden till AI och filosoferar med både inspelad och maskinreproducerad röst om vikten av säker utveckling av automatiserad teknik.

Trots en potentiell risk att en sådan ansamling av tekniktung och ofta skärmbaserad konst skulle bli visuellt trist, lyckas konstnärerna skapa suggestiva gestaltningar även när tekniken är svårbegriplig. Mest drabbande är dock de komplexa etiska och existentiella frågor som väcks om det verkliga priset för artificiell intelligens.

Med kritisk udd undersöker, önsketänker och fabulerar de högteknologiskt drivna konstnärerna om vem som har agens, alltså beslutsmakten, i vår snabbt växande användning av smart teknik. Är det människan, maskinen, samhället, naturen eller en föreställd mer-än-mänsklig intelligens? Verken är grupperade utifrån dessa kategorier. Paradoxen som adresseras är att den nya tekniken gett oss bättre styrsel på arbete och vardagsliv, samtidigt som beslut och handling i hög grad överlåts till automatiserade system – i händerna på statsmakter eller privata företag.

Ett spektakulärt blickfång i utställningen är ett över sju meter högt textilt verk, skapat av peruanska Paola Torres Núñez del Prado, doktorand vid Stockholms konstnärliga högskola. En vackert bemålad och mönstrad väv, liknande ett kuperat landskap. Det som motiverar representationen här är att en drönare en gång om dagen flyger över ”landskapet” och i samspel med förprogrammerade ljudfiler omtolkar mönstret till ett alarmerande oväsen, vilket ger associationer till krigen i Ukraina och Mellanöstern.

Lauren Lee McCarthys interaktiva installation ”Någon hemma?” har blivit en publikfavorit, där konstnären spelar en mänsklig version av AI-assistenter som Alexa eller Siri. På en skärm rullar positiva vittnesmål om hur den tjänstvilliga ”Lauren” levererat hjälp och sällskap men även känslan av övervakning. Verket belyser hur smarta enheter med kameror och mikrofoner innebär intrång i privatlivet.

Flera konstnärer vänder på perspektiven och avslöjar spelet bakom kulisserna. Nicolas Gouraults upprörande dokumentär ”Deras ögon” blottlägger det osynliga arbetet bakom självkörande bilar, marknadsförda som autonoma system. De bygger i själva verket på att uselt betalda gigarbetare i det globala syd märker upp bilder av befintliga vägar och omkringliggande element, för att träna och säkra dessa bilars framfart i den rika världen.

Yuri Pattisons ”Öppet arkiv” är en ödslig rumsinstallation med video, ljud och tomma bibliotekshyllor, som symboliskt gestaltar techföretagens accelererande plundring och kontroll av vårt gemensamma kulturarv – bakom betalvägg dessutom.

I Daniel Shankens ”Lacuna” synliggörs hur artificiell intelligens ”hallucinerar”. Konstnären har laddat upp ett tusental egna semesterbilder på en egenbyggd dator, där en specialjusterad AI-modell promptats att skapa nostalgiska bildminnen. En liten webbkamera avläser betraktarnas ansiktsuttryck, ålder och klädsel, och integrerar dessa element i bildflödet.

Caroline Sinders och Romy Gad el Rabs ”Granted” (Beviljad) kliver rakt in i debatten om offentlig förvaltnings växande användningen av AI-baserade verktyg för olika sorters beslut. I deras datorspel ”Experten” blir besökare handläggare av ett ”fall” och ska bevilja eller ge avslag på ansökningar om bidrag och praktiskt stöd till funktionsnedsatta, med begränsat beslutsunderlag.

Flera verk handlar om förmänskligade AI-bottar och robotar som på olika sätt försöker obstruera, komma undan sina beting eller göra ingenting. Dessa stackars humanoider kan sakna inre motivation, vara utslitna och deprimerade, men vill även stötta varandra.

På temat naturen presenteras ”Robotar i kris” av boredomresearch, en nära två timmar lång video från en livesimulering där undervattensdrönare övervakar och försöker städa upp i Venedigs förorenade lagun. De blinkande drönarna är dock påtagligt ineffektiva, nedstämda av miljöförstöringen.

Alexandra Daisy Ginsbergs projekt ”Pollinator pathmaker” är förbluffande i sin skönhet. I grafiska blad visualiseras världen utifrån pollinatörernas perspektiv. Hon har även tagit fram ett algoritmbaserat verktyg där publiken via en pekskärm kan designa en trädgårdsmiljö som gynnar pollinerande insekter och främjar biologisk mångfald.

I kategorin ”mer-än-mänskligt” finns Linda Dounia Rebeiz interaktiva installation ”Unan_Pangool: Gränssnitt 1.0”, med en egenbyggd AI-modell som tränats på sererfolkets kosmologi. Publiken kan ställa frågor till ”Pangoolmonoliten”, vars förutsägelser är kryptiska men omges av ett fängslande bildflöde.

Bildmuseets angelägna ärende är att skapa debatt och dialog om AI. Förutom en diger programverksamhet bidrar museet med en lång, folkbildande läslista. Det relativt lilla museet förtjänar beröm för denna ambitiösa satsning som fått stöd av två Wallenberg-stiftelser.

Museichefen Katarina Pierre är curator för utställningen tillsammans med gästprofessorn Sarah Cook från Glasgow, som leder ett femårigt forskningsprojekt om konst och AI. På Umeå universitet finns dessutom Virginia Dignum, professor i ansvarsfull artificiell intelligens.

Utställningen är både lärorik och krävande, löftesrik och oroväckande. Särskilt resursfrågan är brännande, eftersom tillverkningen av datorer kräver enorma mängder mineraler och AI-verktyg bygger på elslukande teknik. En sak är helt säker – att konstnärer är vitala för oväntade, alternativa och kritiska perspektiv på AI.