Offentlig förnedring i rampljuset: När TV-framträdanden går fel

I mediebranschen finns det få saker som är så plågsamma som att göra bort sig inför kameror och miljontals tittare. Det är en särskild form av smärta som etsar sig fast både i den drabbades minne och i det kollektiva medvetandet, särskilt i dagens digitala tidsålder där pinsamma ögonblick lever vidare på YouTube och i sociala medier.

Genom åren har jag själv medverkat i diverse TV-program – matlagningssegment, underhållningsshower och lekprogram – där resultatet inte alltid blivit som jag hoppats. Dessa framträdanden har genererat sin beskärda del av hånfulla kommentarer. Men det finns en särskild händelse som överträffar alla andra i min personliga katalog av mediala misslyckanden.

Det var 2013 när jag medverkade i talkshowen ”Skavlan”. Bland gästerna fanns den danske ”Game of Thrones”-skådespelaren Nikolaj Coster-Waldau. Redan i sminket, när vi presenterades för varandra, anade jag problem. Hans danska var inte bara svårförståelig på det sätt som danska kan vara för svenska öron – det var som om ljuden kom djupare inifrån gommen, ett slags otäckt kväkande som gjorde det nästan omöjligt att uppfatta vad han sa.

När vi senare satt i studion vände sig Coster-Waldau plötsligt mot mig och började tala direkt till mig. Jag förstod inte ett ord, men tolkade hans leende och vänliga blick som att han förmedlade något positivt. Så jag log och nickade instämmande.

Det var först senare, när jag såg den textade versionen av programmet, som jag insåg vad som egentligen hade hänt. Det som jag tolkat som vänligheter visade sig vara en brutal attack mot allt jag då representerade – bloggande, poddande, autofiktion och öppenheten kring mitt privatliv. Han hade genomfört ett medialt lustmord – och jag hade nickat glatt till varje ord.

Reaktionerna efteråt var förödande. Leif GW Persson ägnade en hel krönika åt att dissekera mitt haveri, utan att nämna mig vid namn – han kallade mig bara för ”blåbäret”. En annan kolumnist skrev under rubriken ”EXIT SCHULMAN” och förkunnade att mitt offentliga liv var över.

Det mest bisarra var att jag lämnade inspelningen ovetande om katastrofen. Medan redaktionen skyndade sig tillbaka, medvetna om att de satt på guldmaterial, promenerade jag genom Valhallavägsallén med känslan av att allt hade gått bra.

Denna episod kom jag att tänka på när jag nyligen såg premiäravsnittet av SVT:s ”Fördomsshowen”, där programledaren Emil Persson konfronterar partiledare med fördomar om dem. I fåtöljen denna gång: Liberalernas partiledare Simona Mohamsson.

Redan tidigt i programmet uppenbaras kunskapsluckor när Mohamsson får frågan om Desmond Tutu är god eller ond. Efter viss tvekan svarar hon ”ond” om en av vår tids största moraliska ledare.

Men det som gör intrycket så starkt är inte enstaka fel, utan den genomgående bristen på grundläggande kunskap. Hon kan varken placera Vasaskeppets förlisning i rätt århundrade eller uppskatta storleken på ett hektar. Kulmen nås när det framgår att Sveriges utbildningsminister inte kan nämna landets fyra grundlagar – något som är fundamentalt för vår demokrati.

Medan jag bevittnar denna mediala krasch slår det mig att det finns en avgörande skillnad mellan Mohamssons framträdande och mitt eget fiasco från 2013. Hon havererar med ett remarkabelt gott humör. Hon ler. Hon tycks genuint uppfatta situationen som underhållande.

Det är kanske därför jag känner en märklig samhörighet med henne när hon tackar för samtalet i programmets slutskede. Jag kan föreställa mig hur hon, precis som jag en gång gjorde, lämnar inspelningen med ett leende på läpparna och känslan att ”det där gick väl kanon” – helt omedveten om den mediala storm som väntar.

I offentlighetens värld kan självbilden ibland vara dramatiskt annorlunda än den bild publiken ser. Och ibland är det just denna diskrepans som gör mediala misslyckanden så smärtsamt fascinerande för oss som tittar på.