Än i dag är ”Narnia” en tidlös serie om mod, lojalitet och tro

Sjuttiofem år efter att den första engelska utgåvan av ”Häxan och lejonet” publicerades ger Bonnier Carlsen nu ut CS Lewis klassiska Narniaböcker på nytt. De kommer denna gång med Pauline Baynes originalillustrationer och den engelska samlingstiteln ”The chronicles of Narnia”, troligen för att synkronisera marknadskrafterna inför Netflix planerade storsatsning på böckerna som påbörjas i höst. Efter en förhållandevis lång mediedvala återuppstår alltså berättelserna om den magiska världen Narnia ännu en gång.

Men frågan är om böckerna håller måttet för moderna läsare. Omläsningar är alltid riskabla, särskilt när man återvänder till böcker man älskade som barn och som sannolikt var med och formade en som person. Att besöka dessa gamla världar och kanske tvingas inse att de inte längre är desamma, att magin är borta, är en outhärdlig tanke.

Minnet är selektivt och inte alltid ens vän, snarare ett slags omutlig censor som anpassar och förpackar ens erfarenheter till något man kan leva med. Men det är just därför, hävdade Lewis själv, vi behöver läsa om böcker. Endast vid omläsningar kan vi närma oss en boks verkliga kvaliteter.

Anakronistisk redan från början

I någon mening var Narniaböckerna anakronistiska redan när de kom ut. CS Lewis föddes 1898 och var drygt femtio år när böckerna publicerades mellan 1950 och 1956. Han hämtade mycket inspiration från sin egen barndoms läsning. Viktorianska giganter som Edith Nesbit, Kenneth Grahame och H Rider Haggard samt den lockande ”nordiskheten” han sög i sig genom Wagners operor och de fornisländska sagorna bidrog alla till det som skulle bli Narnia. Men även mer samtida fenomen fick plats i böckerna, inte minst åsikter om skolsystemen i England.

Lewis var ett barn av sin tid, kanske ett offer om man så vill. Hans mamma dog när han var tio och han och hans bror skickades därefter från hemmet i Ulster till internatskola i England. Där omgavs han i princip bara av andra pojkar och manliga lärare. Det är inte underligt att hans kvinnoskildringar lämnar en del att önska.

Vuxna kvinnor representeras framför allt av två häxor och en tredje är en misslyckad rektor på en ”progressiv” blandad skola där man blundar för mobbning i ”Silvertronen”. Men även skildringen av flickorna i böckerna kan en modern läsare klia sig i huvudet åt. Polly, Lucy och Jill behandlas rätt styvmoderligt av författaren och inte minst av berättelsens pojkar.

Problematisk syn på flickor

Flickor ska inte strida, det är de modiga pojkarnas roll. Flickor kan inte läsa kompass och karta, men gråter i stället rätt ofta och är rent allmänt naiva. Men Lewis ger dessa flickor generellt ändå upprättelse när stridslarmet har lagt sig. Alla utom Susan Pevensie. Och hanteringen av Susan är faktiskt inte acceptabel alls.

Lewis låter i den avslutande romanen ”Den sista striden” lejonet Aslan ta med sig samtliga huvudpersoner från alla böckerna till det ”nya” Narnia, till en himmelsk tillvaro. Alla utom Susan. Vad har hon begått för synd för att inte få följa alla andra till den nya perfekta världen? Jo, hon håller på att bli vuxen.

Hennes egen lillasyster Lucy säger att ”hon är inte intresserad av någonting numera, annat än nylonstrumpor, läppstift och bjudningar”. Den odrägligt präktige storebrodern Peter säger det på sitt sätt: ”Min syster Susan är icke längre en vän av Narnia.” Detta straff för att växa upp och utveckla normala tonårsintressens framstår som särskilt hårt och obegripligt.

Många vinster vid återläsning

Trots dessa problem finns det många vinster med att återvända till Narnia. Det blir tydligt att det inte är människobarnen som är de mest intressanta figurerna i böckerna, utan alla mytologiska väsen: dvärgar, jättar, kentaurer, dryader, fauner och alla andra. Till och med jultomten är med. Inte att förglömma den legendariske dysterkvisten Surpöl (Puddleglum), som är en myrslingerbult (Marshwiggle) i ”Silvertronen”.

Vid sidan av dessa finns alla de underbara talande djuren som främst tänker på mat, och att en trevlig kopp te och lite rostat bröd med marmelad i någon mening är lösningen på det mesta av det tumult som omger oss i vår värld.

Här säger Narniaböckerna något ytterst sant även om oss i dag, så här 75 år senare. Att vara generös och vänlig mot grannar och främlingar och mot naturen vi lever i och av, är ju den enda rätta vägen. Med Narnia skapar Lewis en sådan idealisk parallell värld till vår, dit barn med hjärtat på rätt ställe kallas för att hjälpa, men även för att prövas individuellt. Mod, lojalitet och tro är kärnvärdena som slutligen belönas i Narnia av lejonet Aslan. Det kristna budskapet, omvandlat till myt.

Behovet av uppdatering

Böckerna, vars svenska språkdräkt verkligen förtjänar en revidering, hade under Lewis livstid ingen föreskriven läsordning. Numreringen känns därför ologisk. Hur kan man exempelvis börja med en prequel? Utan grundberättelsen känns boken som berättar om vad som hände innan rätt förvirrande. Läser man böckerna i den ordning de faktiskt publicerades blir allt mycket mer naturligt.

Den egentliga och naturliga starten är ”Häxan och lejonet” från 1950, där de fyra Pevensie-syskonen kallas till Narnia där det råder evig vinter men aldrig blir jul. Uppföljaren ”Caspian, prins av Narnia” från 1951 fortsätter berättelsen när syskonen åter kallas till ett hotat Narnia. Därefter följer ”Kung Caspian och skeppet Gryningen” från 1952, där den långa seglatsen mot det yttersta havet och Aslans rike blir en fusion av ”Gullivers resor” och ”Kristens resa”.

Serien avslutas med ”Den sista striden” från 1956, där Narnias tid är utmätt och den sista striden står för dörren. Mellan dessa böcker finns även andra äventyr som ”Hästen och hans pojke” och ”Silvertronen”, som berikar den mytologiska världen ytterligare.

Inför Netflix kommande satsning och den nya utgivningen kommer troligen en ny generation läsare att upptäcka Narnia. Frågan är hur böckerna kommer att tas emot av en publik som förväntar sig mer jämställdhet och mindre fördomsfulla skildringar. Samtidigt finns det mycket i böckerna som fortfarande är värdefullt och tidlöst – budskapet om mod, vänlighet och omsorg om naturen är lika relevant i dag som för 75 år sedan.