Min kärlek till Hafez och oron för Irans folk

I många år har jag burit på en djup kärlek till en persisk man. Närhelst jag möter iranier – oavsett om det är taxichaufförer eller akademiker – berättar jag genast om denna kärlek. Reaktionen är alltid densamma: ögonen lyser upp av förvåning, igenkänning och stolthet. För vem kan inte älska Hafez – 1300-talspoeten och mystikern – kanske den mest framstående gestalten från den persiska poesins guldålder, där även namn som Attar, Rumi och Saadi lyser starkt.

Trots att Hafez var man inkluderade jag honom i min bok ”Guds älskarinnor”. År 2005 skapade jag tillsammans med skådespelerskan Marika Lagercrantz föreställningen ”Ikväll Guds Taverna” på Södra teatern, där vi framförde berättelser om och dikter av Hafez tillsammans med iranska musiker. Den iranska diasporan kom i stora skaror, vissa återvände kväll efter kväll.

Tavernan är en central symbol i Hafez verk. Han levde i den vackra staden Shiraz, varifrån det berömda vinet med samma namn kommer. Under föreställningens gång lärde jag mig mycket om den persiska kulturens enorma rikedom – om Shiraz med sina trädgårdar, moskéer och berömda dansskolor. Om en kultur som var en syntes av det muslimska och det klassiskt persiska, men också med influenser från hellenistisk, judisk, kristen och indisk tradition.

Hafez själv representerar allt som mullornas Iran inte är: livsbejakande, extatisk, humoristisk, tillåtande och inkluderande. Vår iranske musiker som spelade tar befann sig mitt i en svår asylprocess, och utforskandet av den persiska guldåldern gick hand i hand med ökad kunskap om både den förtryckande islamistiska regimen och den redan då bristfälliga svenska asylpolitiken.

Vi berättade för publiken att Hafez samlade verk – ”Divanen” – är den mest förekommande boken i iranska hem, och vi tillade att ett folk som älskar Hafez en dag kommer att bli fritt.

Men vad säger vi nu? Kommer det stolta persiska folket att bli fritt? Ska vi slå en Fal-e Hafez, det vill säga ställa frågan och få svar genom att slumpmässigt öppna ”Divanen”? Att slå en fal är en djupt rotad iransk tradition. Jag föreställer mig att många i Teheran och Shiraz gör just detta nu. Tyvärr tror jag att en Fal-e Hafez om denna fråga skulle ge ett nedslående svar.

Tragiskt nog pekar mycket på att det iranska folket kommer att förråda återigen.

Två ledare vars främsta intresse är att systematiskt begränsa demokratin i sina respektive länder, hålla sig kvar vid makten genom att demonisera oppositionen och tysta den genom att starta krig, kan knappast ha det iranska folkets frihet som prioritet. Efter den tolv dagar långa bombkampanjen mot Iran i somras, hyllade premiärminister Netanyahu eldupphöret som en ”historisk seger” som ”skulle bestå i generationer”. Trump kallade operationen för en ”spektakulär militär framgång” och påstod att Irans viktigaste kärnanrikningsanläggningar hade ”fullständigt och totalt utplånats”.

Det är uppenbart att de ljög då. Vad kommer de att säga denna gång? Hur kan det vara så att så många välmenande människor återigen ger sig in i förhoppningar och spekulationer om optimistiska scenarier? Att de inte först och främst ser krigets fruktansvärda konsekvenser?

Före USA:s och Israels attack var Irans största existentiella kris vad hydrologer kallar water bankruptcy. Efter ett femte år av extrem torka varnade landets president, Masoud Pezeshkian, för att Iran ”inte hade något annat val” än att flytta sin huvudstad från det torra Teheran, med omkring 10 miljoner invånare, till fuktigare kustregioner. Ett projekt som skulle ta årtionden och enligt analytiker kosta omkring 100 miljarder dollar.

Nu ser vi hur oljedepåer står i brand mitt i Teheran, med enorma lågor och rökmoln. Efter regnet har landets Röda Halvmåne varnat för att det kan vara surt regn med kemikalier som kan skada hud och lungor. Giftiga gaser och partiklar kan irritera ögon och luftvägar, förvärra astma, lung- och hjärtsjukdomar samt öka risken för vissa cancerformer.

Modern krigföring är oupplösligt kopplad till klimatförändringar. Krig släpper ut enorma mängder föroreningar som driver på dödligare värmeböljor, torka och stormar – effekter som förstör försörjningsmöjligheter, destabiliserar ekonomier och driver människor på flykt, vilket i sin tur ökar risken för ytterligare väpnade konflikter. Att oljan står i centrum för detta krig är uppenbart när krigsskådeplatsen omfattar området där hälften av världens oljereserver finns. Det är odiskutabelt att detta krig inte kunde föras utan olja. Hangarfartyg, stridsflygplan och deras stödsystem slukar enorma mängder fossila bränslen.

De brittiska underrättelsetjänsterna MI5 och MI6 varnade i januari för att klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald utgör stora hot. Om dessa problem lämnas okontrollerade kommer de att orsaka ”missväxt, intensifierade naturkatastrofer och utbrott av infektionssjukdomar, förvärra befintliga konflikter, starta nya och hota global säkerhet och välstånd”.

Mitt i detta inferno befinner sig Irans vackra och modiga unga människor med sin längtan efter frihet. Jag tänker på dem, gråter och slår en fal. Och Hafez svarar (i en mycket modern tolkning):

”Kom hem till mig sent på natten / var inte blyg, / Hafez kommer att dansa barfota. / Jag kommer att vara på ett sådant gott och generöst humör! / Kom in, min kära / från den hårda och ogästvänliga världen. / Vi borde skåla för / modet hos / varje själ.”