Anita Goldman: ”Ojämlika stater bär på fröet till sin egen undergång”

I dag ser vi ett fenomen som kan sammanfattas med Luke Kemps skarpa ord: ”Folk har lättare att föreställa sig en kollaps på grund av okontrollerbar artificiell intelligens, kärnvapenkrig eller klimatkatastrofer – än att vi demokratiskt kan besluta att avvärja dessa hot. Det är fullständigt skitsnack.”

Kemp är senior forskningsassistent vid Centre for the Study of Existential Risk vid Cambridge University och står bakom den kommande boken ”Goliath’s curse. The history and future of societal collapse”, som publiceras av Penguin/Viking 2025. Verket placerar sig i samma kategori som Yuval Noah Hararis ”Sapiens” och David Graeber och David Wengrows ”The Dawn of Everything” – ambitiösa försök att ta ett helhetsgrepp om människans historia.

Med hjälp av nyutvecklade databaser som Moros (Mortality of States) och Seshat Global History Databank, utmanar Kemp etablerade föreställningar om civilisationens utveckling. Hans första steg är att ifrågasätta själva begreppet ”civilisation”, som han anser vara ett propagandabegrepp.

När vi studerar de första kungadömena och imperierna i Mellanöstern, Kina, Mesoamerika eller Anderna, ser vi enligt Kemp inte civiliserat beteende utan snarare krig, patriarkat och människooffer. Detta representerade en evolutionär tillbakagång från de egalitära jägar-samlarsamhällen som överlevde i hundratusentals år genom att dela resurser och kultur.

I stället för ”civilisationer” introducerar Kemp begreppet ”Goliatstater” – samhällen byggda på dominans där stat kontrollerar medborgare, rika förtrycker fattiga och män dominerar kvinnor. Likt den bibliske krigaren Goliat var dessa stater genomsyrade av våld och överraskande bräckliga.

Statistiskt sett varar Goliatstater i genomsnitt 326 år. Det bysantinska riket höll i ett millennium, Ghana-imperiet i 900 år och det brittiska imperiet – den största stat som någonsin existerat – varade i nästan 400 år. På sin höjdpunkt 1925 täckte det sistnämnda cirka en fjärdedel av jordens landyta.

Kemps analys visar att Goliatsstaterna drivs av tre huvudsakliga faktorer: plundringsbara resurser (som spannmål eller metaller), geografiskt avgränsade områden med naturliga barriärer, samt teknologiska försprång i form av nya vapen. Men alla dessa stater bär på ett frö till sin egen undergång – ojämlikhet.

Historiska data visar tydligt att ökande materiell ojämlikhet konsekvent föregår samhällskollapser. För vanliga medborgare i tidiga regimer kunde en kollaps paradoxalt nog ofta förbättra deras levnadsvillkor, eftersom de befriades från förtryck och beskattning. Efter Romarrikets fall blev människor faktiskt både längre och friskare.

I vår tid ser vi oroväckande tecken. Ojämlikheten exploderar i snabb takt. I USA tjänade en vd 20 gånger mer än en genomsnittlig arbetare på 1960-talet – idag är siffran 632 gånger högre. Sverige uppvisar samma mönster där en toppchef nu tjänar 71 gånger mer än en industriarbetare, jämfört med 5–10 gånger mer på 60-talet.

Samtidigt försvagas demokratin globalt. V-Dem-institutets rapport för 2025 visar att andelen av världsbefolkningen som lever i allt mer autokratiska stater har fyrafaldigt ökat under de senaste tjugo åren.

För den som oroar sig för framtiden ger Kemp överraskande råd. Studier av tidigare kollapser och moderna katastrofer visar att samhällen med starka sociala band klarar sig bäst. För att förbereda sig på ett eventuellt samhällssammanbrott bör man investera i vänner, tjänster och färdigheter snarare än i vapen och konserverade livsmedel.

Det finns till och med scenarier där mindre privilegierade grupper kan visa sig mer motståndskraftiga. Självförsörjande småbönder i ekonomiskt svagare länder kan potentiellt klara sig bättre när industriellt jordbruk kollapsar. De länder som är mest beroende av global industriell infrastruktur riskerar att drabbas hårdast vid en systemkollaps.

Trots den dystra analysen ser Kemp också tecken på hopp. Undersökningar visar ett starkt folkligt stöd för åtgärder mot globala katastrofrisker. En studie i sex länder, inklusive Israel och USA, visade att en överväldigande majoritet stöder internationella avtal för att eliminera kärnvapen. Likaså visar Global Climate Change Surveys undersökning i 125 länder ett brett stöd för klimatåtgärder.

Demokratiska experiment där slumpmässigt utvalda medborgare får diskutera komplexa frågor efter att ha informerats av experter visar ett starkt stöd för att hantera globala risker. Kemp ser potential i ny teknik som möjliggör digitala plattformar för storskalig opinionsbildning och menar att sådana forum även borde granska de stora företagens makt.

Det kan framstå som naivt, men Kemps slutsats är tydlig: demokratisering av den politiska makten och ökad jämlikhet är inte bara en fråga om rättvisa – det är en nödvändighet för att undvika en samhällskollaps.