Politisk majoritet bakom förslag om kemisk kastrering av sexualbrottslingar

Det som tidigare var ett populistiskt utspel från högerpartier har nu blivit en reell kriminalpolitisk möjlighet. Efter att både Moderaterna och Socialdemokraterna öppnat för kemisk kastrering av sexualförbrytare finns nu en riksdagsmajoritet för förslaget.

Flera vetenskapliga studier visar att testosteronhämmande läkemedel kan minska risken för återfall i sexualbrott, även om det vetenskapliga underlaget fortfarande är begränsat. Dessa läkemedel utvecklades ursprungligen för behandling av hormonberoende cancerformer, exempelvis prostatacancer, och är inte godkända för andra användningsområden.

Lagstiftningen kring denna typ av behandling varierar kraftigt internationellt. I vissa länder, som Polen och Sydkorea, används det som ett direkt straff. I andra länder kan det vara en förutsättning för villkorlig frigivning. I Sverige ges dessa läkemedel idag endast som frivillig behandling om gärningsmannen själv önskar det.

Den franske filosofen Michel Foucault beskrev i sitt verk ”Discipline and Punish” hur straffsystemet förändrats genom historien. I det förmoderna Europa riktades straff mot kroppen genom offentliga avrättningar och kroppsstraff. Med upplysningstidens intåg förändrades detta, och straffen skulle istället riktas mot ”själen” – mot föreställningen om en rationell, beslutskapabel individ.

Det moderna straffsystemet bygger på disciplinering och rehabilitering snarare än på avskräckning genom grym bestraffning. Frågan är om kemisk kastrering utgör ett återgång till kroppsbestraffning eller om det kan ses som en human behandlingsmetod.

Debatten kretsar ofta kring mänskliga rättigheter och kroppslig integritet. Hanne Kjöller har i offentlig debatt påpekat att rätten till kroppslig integritet är central och att man inte bör ge människor läkemedel mot deras vilja. ”Pedofiler är också människor,” har hon konstaterat.

Samtidigt har flera bioetiker hävdat att biologiska interventioner kan vara mer humana än långa fängelsestraff. Att inte utdöma något straff alls för sexualbrott är inte ett realistiskt alternativ i ett fungerande rättssamhälle.

Argumentet att kroppens insida måste fredas från påtvingade medicinska ingrepp har ingen tydlig förankring i internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Helsingforsdeklarationen föreskriver visserligen informerat samtycke för medicinska behandlingar, men det handlar primärt om forskning, inte straffrätt.

Inom psykiatrin finns redan laglig möjlighet att ge läkemedel utan samtycke för att skydda patienten själv eller andra. Detta motiveras med att det sker för patientens eget bästa, inte som straff. Man utgår från att det skadliga beteendet är ett resultat av en sjukdom, inte av personens verkliga vilja.

Det faktum att vissa sexualförbrytare frivilligt väljer denna typ av behandling tyder på att många själva lider av sitt beteende och önskar hjälp att kontrollera det. Det är också viktigt att notera att behandlingen är reversibel och inte permanent påverkar fertiliteten.

Rättssystemet bygger på principen att individer begår brott som resultat av fria val och därmed kan hållas ansvariga. Den som inte bedöms kunna ta ansvar för sina handlingar döms istället till rättspsykiatrisk vård. Sexualbrott hamnar ofta i ett gränsland där det blir svårt att avgöra om orsaken är biologisk eller psykologisk.

Om vi antar att orsaken till sexualbrott är rent biologisk – en form av testosteronstyrt beteende – underminerar det hela idén om fri vilja och personligt ansvar som rättssystemet bygger på. I praktiken vilar hela rättsstaten på en paradoxal kompromiss: vi vet att människors handlingar påverkas av krafter utanför deras kontroll, men vi avkräver ändå ansvar som om alla handlingar vore resultat av fria val.

Psykiatrikern Christoffer Rahm, som forskar om pedofili, nyanserar bilden genom att påpeka att även om antilibidinala interventioner kan vara effektiva, så är sexualbrott mot barn ett komplext problem som inte enbart kan medicineras bort. Sexualiserat våld handlar också om maktutövning och är del av en samhällsstruktur baserad på ojämlika maktrelationer.

Systematisk hantering av barnpornografi, exempelvis, kräver planering, teknisk kunskap och deltagande i kriminella nätverk – det kan inte reduceras till okontrollerad sexualdrift. Det går helt enkelt inte att ensidigt skylla sexualbrottslighet på vare sig biologi eller samhällsstrukturer.

Det avgörande är om testosteronhämmande läkemedel faktiskt fungerar som metod för att förebygga återfall. Kemisk kastrering får inte bli en modern variant av blodshämnd, utan måste diskuteras som en potentiellt effektiv behandling som kan minska lidande för alla berörda parter. Att skydda människor från andras våld är trots allt den moderna rättsstatens grundläggande uppgift.