Anna von Hausswolff drabbar med full kraft – omöjligt att värja sig

Göteborgskonserten med Anna von Hausswolff borde rimligtvis ha lockat en betydligt större publik. Ändå var det svårt att önska sig en vackrare inramning än den som mötte besökarna vid Sveriges västkust under konsertkvällen. För den som valt att inte närvara var det lätt att misströsta, men för de fans som slutit upp var det en påminnelse om den konstnärliga kraft och närvaro som den göteborgska musikscenen faktiskt besitter.

Det som utspelade sig på scenen har fått förödande fina lovord från kritiker. Göteborgs-Postens recensent Kajsa Haidl var en av de samlade på plats och kunde konstaterat att konserten var en upplevelse av sällan skådat slag. En konserttimme som hon menar känns som en overklig liten present. Betyget, det högsta tänkbara, speglar den intima men mäktiga atmosfär som hennes musik för med sig – en kombination av avskalad brutalitet och finkänsligt bygge.

För den oinvigde kan man tala om att Anna von Hausswolff är ett av de mest internationellt framgångsrika namnen att komma ur Norden under 2000-talet. Hon har byggt en karriär på att skapa ljudbilder som kretsar kring en av de mest svårspelade instrumenten någonsin: kyrkorgeln. Hennes ljud är lika mycket en musikalisk skapelse som en arkitektonisk upplevelse, där hennes signifikanta och nogsamt utmejslade orgeldrivor bygger intensiva ljudrum som klampar sig ut i bruset och borrar sig in under huden på lyssnaren.

Ur ett branschperspektiv är denna typen av evenemang mer än bara en konsert. Det är en indikator på det ekonomiska och kulturella landskapet för kulturupplevelser i allmänhet. Medan stora arenor och etablerade akter fyller stora delar av sina turnéer, blir mellanskiktet allt trängre. En arena som i princip är utsåld av entusiaster, som i det här fallet, vittnar om en publik som söker sig till nischad, scenisk konst snarare än bred underhållning. Detta är en trend som synts under flera år i kölvattnet efter pandemin, där publiken blivit mer selektiv och där upplevelsen – snarare än själva musiken – ofta står i fokus. Att som artist då lyckas skapa ett rum som präglas av total närvaro är en konst i sig.

För att förstå vikten av denna spelning ska man inte heller glömma bort den geografiska hemstaden. För en artist som turnerat världen runt och hyllats på internationella festivaler är spelet på hemmaplan ofta en dubbel sak; en återförening med tryggheten men också en återspegling av den scen man en gång kom ifrån. När publiken dessutom är få men innerliga, som den uppenbarligen var denna kväll, blir det än mer påtagligt att det inte handlar om bred marginal och publikfriande utan om konstnärlig integritet på fullaste allvar. Hon gräver sig inte ner i någon grop, psykiskt eller musikaliskt, utan fortsätter att bygga sitt eget universum.

Kvällen fungererar som ett kvitto på att den konstnärliga kompassen är osvikligt stadig, både för den etablerade akten och för en publik som värdesätter finkänsligt hantverk. Handen som gräver i framtiden behöver nödvändigtvis inte vara mångomfattande – den behöver bara vara precis rätt för att hålla liv i en av Sveriges verkliga nav för experimentell och storslagen pop- och konstmusik. Den spelningen bekräftade inte bara varför hon är ett globalt starkt kort, utan också varför den lokala scenen fortsätter att betyda något. De pengar som läggs på konsertbiljetter är inte det relevanta, det som räknas är hur levande en svensk kväll på kulturens karta verkligen kan vara.