Från trummis till trollkarl – Isidor Olsbjörks magiska resa

På spårvagnen mot Tynnered blir Isidor Olsbjörk märkbart rörd. Det var här allt började, i denna förort till Göteborg där han växte upp. Som barn var han hårdrockare och spelade trummor i ett band som repeterade på fritidsgården Tyrolen. Men när bandet upplöstes och den tioårige Isidor insåg att han kanske inte skulle bli världens bästa trummis, kände han sig vilsen.

”Jag tror att jag letade efter ett mirakel. I trolleriet skedde det inte bara mirakel, jag fick lära mig hur man gjorde mirakel,” berättar han.

Trollerikonsten kom in i hans liv vid precis rätt tillfälle genom ett tv-program. Fascinationen växte snabbt till besatthet. Isidor övade oavbrutet – från morgon till kväll, före, under och efter skolan. Mynttrick blev hans specialitet, men korttrick lärde han sig också.

Hans första uppträdande ägde rum på Tynnereds kulturdag 2008. Det gick inte helt problemfritt. Korten klibbade ihop sig av nervös handsvett, han tvingades improvisera avslutningen på ett trick och barn i publiken kastade Läkerol-tabletter på honom medan en äldre trollkarl skördade framgångar. Trots motgångarna fick han applåder, och det räckte långt.

”Jag fylldes av en sådan stolthet. Jag tänkte aldrig att jag skulle sluta, jag ville direkt ta revansch,” minns han.

Det har nu gått nästan 20 år sedan Isidor började med trolleri. Dessa erfarenheter har han väft in i sin kommande föreställning ”Sveriges sista magiker” på Folkteatern i Göteborg.

Redan som 12-åring blev han den yngsta medlemmen i Göteborgs Magiska Klubb sedan Carl-Einar Häckner och började delta i månatliga möten med ”andra kufar” som delade hans passion. Som 15-åring vann han SM i trolleri med ett tio minuter långt mynttrick – en bedrift som befäste hans övertygelse om att detta var hans kall. I tredje året på gymnasiet valde han att hoppa av för att kunna ägna sig åt trolleri på heltid.

”Jag har aldrig velat bli något annat än trollkarl. Min lärare sa att jag kunde plugga upp betygen senare om jag behövde det. Men det har inte blivit aktuellt,” förklarar han.

När Isidor kallar sig för ”Sveriges sista magiker” ligger det faktiskt något i titeln. Han tillhörde en generation unga trollkarlar som började samtidigt, men han är den enda som fortsatt.

”Det känns verkligen så. Vi var ett gäng som började samtidigt, och alla andra har slutat. Skaffat riktiga jobb och andra intressen. Jag tyckte de var såna svikare. Trolleri var inte en hobby för mig, det var en livsstil.”

Under ungdomsåren, när många jämnåriga festade på helgerna, brukade Isidor och andra unga trollkarlar från Sverige och utlandet träffas på Skype för att visa varandra nya trick. Men med tiden försvann den ena efter den andra från gemenskapen.

”En efter en loggade de ut. Till slut var det bara jag kvar,” säger han, men tillägger att veteraner som Carl-Einar Häckner, Johan Ståhl och Joe Labero fortfarande är aktiva, även om pandemin tvingade många i branschen att söka andra försörjningsvägar.

Den näst vanligaste frågan Isidor får är om han känner andra kända trollkarlar. Svaret är ofta ja, eftersom trollkarl-Sverige är en liten värld där de flesta känner varandra. Den absolut vanligaste frågan han får är dock: ”Hur gjorde du det där?”

Här är Isidor försiktig. Det finns en hederskodex inom trollerivärlden, och när man går med i en trolleriförening måste man skriva under på att inte avslöja hemligheter. Men om någon visar genuint intresse för att lära sig kan han göra undantag.

”Det är lite som i ’Fight club’. Men det kommer inga nya medlemmar om man inte berättar något för någon,” resonerar han.

Isidor beskriver trollerikonsten som musik – man lär sig grundläggande ”ackord” som sedan kan kombineras till oändligt många ”låtar”. Ett klassiskt trick kan utföras på så många olika sätt att de inte alls påminner om varandra.

Hans specialitet är fortfarande mynttrolleri och annan fingerfärdighet, närmagik som helst ska ses på nära håll, kombinerat med stand-up. Text och trick ska samspela för att skapa en helhet.

Trots sitt engagemang har Isidor inga illusioner om trolleri som något coolt.

”Det är inte coolt, det är ju supertöntigt egentligen. Det är inte därför jag gör det. Jag tycker trolleri är en otrolig konstform som inte liknar någon annan, ett hantverk som har överlevt i flera tusen år. Man får något omöjligt att se omöjligt ut,” förklarar han.

När vi försöker besöka fritidsgården Tyrolen, där allt började, möts vi av beskedet att lokalen är stängd på grund av svartmögel.

”Fan, vad sorgligt. Det är det här jag hatar med nostalgi. Inget är som man minns det,” suckar Isidor.

Men trolleriet lever. När några nyfikna barn kommer fram dröjer det inte länge förrän Isidor plockar fram ett mynt ur rocken och visar ett trick. En flicka är skeptisk, men en pojke utropar sin förvåning högt. I rockfickorna har Isidor alltid mynt och kortlekar med sig – en trollkarl är alltid redo att förundra.

Isidor Olsbjörk, född 1997 i Göteborg och uppvuxen i Tynnered, är nu bosatt i Stockholm där han arbetar som magiker och komiker. Förutom stand up-klubben ”Isidor presenterar” är han aktuell med föreställningen ”Sveriges sista magiker” som har urpremiär på Folkteatern i Göteborg den 26 mars.