I mörkret av framgång: När relationen tvingas hantera kvinnors karriärkliv

Nyligen delade en väninna med mig sin blandade känslor kring en ny chefsposition hon tillträtt. Trots att hon borde vara enbart glad, kastade hennes makes reaktion en skugga över framgången. När hon kom hem med nyheten reagerade han med tystnad och en bortvändande blick medan han fortsatte laga mat, utan ett ord av stolthet eller uppmuntran.

”Det gnager på mig att han aldrig visar att han är stolt över mig,” berättade hon medan vi drack kaffe i höstsolen. Hon beskrev den särskilda smärta hon känner när hon ser andra män i sociala medier lyfta fram sina partners framgångar. ”Varje gång jag ser män som lyfter fram sina kvinnor i sociala medier sticker det till i hjärtat. Jag vet att jag aldrig kommer att få vara med om det.”

Denna vardagliga maktdynamik är fascinerande just för att den formar våra liv på ett djupt personligt plan. Sverige må på papperet vara ett jämställt samhälle, men i många hushåll existerar en psykologisk eftersläpning som kan vara svår att upptäcka och därför särskilt problematisk.

Agneta Pleijel fångar denna dynamik perfekt i sin självbiografiska bok ”Sniglar och snö”. I 30-årsåldern levde hon med en man som utbildade sig till psykoanalytiker medan hon försörjde dem genom sitt arbete på Aftonbladets kulturredaktion. Han visade tydligt sitt missnöje när hon berättade om sitt arbete, vilket ledde till att hon talade allt mindre om sina dagar. När hon befordrades till kulturchef möttes nyheten med tystnad.

Pleijel, som symboliserar den självständiga moderna kvinnan, tvingades paradoxalt nog att nästan smyga med sin yrkesframgång inom hemmets väggar. Det är en talande bild av hur även kvinnor med stark offentlig position kan krympas i sina mest intima relationer.

För kvinnor i heterosexuella förhållanden blir detta en ständig, tyst sysselsättning: att förhålla sig till hur ens partner reagerar på ens platstagande i världen. Vi diskuterar det med varandra, ibland med humor, men vi erkänner sällan fullt ut hur djupt smärtsamt det är. Det absurda ligger i att vi försöker skydda våra mäns självkänsla samtidigt som vi kämpar med att utveckla vår egen.

I Deborah Levys essäsamling ”Kolossal frihet” möter vi en kvinna vars man sällan tittar på henne, även när de samtalar. ”Till och med när han pratar med mig har han blicken vänd någon annanstans,” beskriver hon. När Levy umgås med paret bekräftas kvinnans observation – maken tittar verkligen inte på henne när hon talar, vare sig vid middagsbordet eller i bilen.

Levy beskriver beteendet som ”ett märkligt slags passivt våld”. Mannen drar subtilt ner sin partner lite varje gång hon yttrar sig, utan att ge henne det utrymme hon förtjänar. Det behöver inte vara medvetet – kanske började det som ett behov av att dämpa henne och har sedan bara fortsatt, år efter år.

Efter mitt möte med väninnan reflekterade jag över sociala medier och dess betydelse i detta sammanhang. Trots att plattformarna ofta kritiseras för att vara ytliga självpromotionsverktyg, ser jag något hoppfullt när jag scrollar i mina flöden. En ny generation män tycks visa en annan typ av självkänsla. De skålar offentligt för sina flickvänners nya jobb, delar stolta bilder på fruars nyutgivna böcker eller firar deras examina.

Man kan förstås avfärda det som ytterligare exhibitionism i en prestationsinriktad samtid, men jag ser det som tecken på en positiv förändring. Dessa offentliga erkännanden av kvinnors framgångar representerar en ny typ av maskulinitet som inte hotas av kvinnors framsteg utan istället finner glädje i dem.

I en värld där många kvinnor fortfarande möter tystnad och bortvända blickar när de kommer hem med sina framgångar, är dessa små, synliga uttryck av stöd och stolthet inte bara personliga handlingar – de utgör också en gradvis kulturförändring värd att uppmärksamma.