Athena Farrokhzad: Lars Forssell flackar inte med blicken i dikterna om Lenins oktoberrevolution

En halvår före sin åttioårsdag, den 27 juli 2007, avled poeten Lars Forssell efter en längre tids sjukdom. Under nästan sextio år hade han varit en central gestalt i det svenska kulturlivet sedan debuten med diktsamlingen ”Ryttaren och andra dikter” 1949. Forssell var inte bara älskad för sina dikter, utan också hyllad som översättare, dramatiker, låtskrivare och manusförfattare.

När poeten och litteraturvetaren Anders Olsson senare intog hans stol i Svenska Akademien beskrev han Forssells poesi som ett stormande angrepp mot genrernas tyranni, där sublimt och burleskt, högt och lågt står sida vid sida genom en blandning av röster och tonfall.

Forssells bortgång uppmärksammades stort i alla större tidningar. Men med undantag för Aftonbladet nämnde ingen samlingen ”Oktoberdikter” från 1971, en bok som för många utgör höjdpunkten i hans författarskap. Diktsamlingen utmärker sig genom sin djärva ideologiska ståndpunkt och sin principfasta hållning, något ovanligt i svensk poesi.

Revolutionär poesi från sjuttiotalet

Omslaget till ”Oktoberdikter” pryds av en bild på den ryske revolutionären Vladimir Lenin, som tillsammans med bolsjevikpartiet grep makten i oktober 1917 och blev Sovjetunionens första ledare. I sex sviter behandlas revolutionen själv – dess nödvändighet, utmaningar, kritiker och språkbruk – genom dikter som ömsom rimmar, ömsom tar formen av brandtal förlagda till ledarens mun.

Trots att boken utkom under sjuttiotalet, det decennium som mer än något annat förknippas med politisk poesi, landade den i ett litteraturklimat som var märkbart besvärat av dess ideologiska utgångspunkter. I Svenska Dagbladet kallade kritikern Åke Janzon boken för författarens ”kanske finaste verk som lyriker”, men skrev samtidigt att han hade svårt att förstå ”den lätthet med vilken han identifierar sig med de revolutionära idealisterna”.

Olof Lagercrantz, som också lovordade boken i Dagens Nyheter, menade att samlingens vackraste dikter var ”de som är minst bestämda till sin innebörd”. Men för många läsare var det tvärtom just den distinkta innebörden som gjorde intryck.

En annan sorts svensk poesi

Till skillnad från mycket svensk poesi hävdar Forssell något utan att strax därefter gardera sig genom en mångtydighet som underminerar utsagan. Hans dikter är tvärtom fast förankrade i sin hållning och flackar inte med blicken. De ser sin läsare rakt i ögonen, hävdar något och är beredda att gå en eventuell storm till mötes. Detta representerar en poetisk principfasthet som sällan artikulerats så tydligt i svensk litteratur.

Det särskilda med Forssells förhållningssätt till sin revolutionära protagonist är att han tror på Lenins övertygelse. Han förblir lojal med visionen om en ny världsordning, utan att vare sig fetischera eller förlöjliga den. Lenin själv framställs som ansatt av tvivel och förnekar inte kampens fallgropar, samtidigt som han fortsätter att hävda dess ofrånkomlighet.

Under många år kunde boken fungera som ett slags test, både av lyrisk sensibilitet och ideologisk övertygelse. Den ställer frågor som fortsätter att vara relevanta: Är du verkligen den revolutionär du utger dig för att vara? Vad är ditt svar på de avgörande frågor som ställts och kommer att ställas?

Ingen personkult

Trots omslagets känsla av idolporträtt hemfaller ”Oktoberdikter” aldrig åt personkult. Sorgesånger om revolutionens martyrer ger Forssell inte mycket för. Döda är för gamar, skriver han. Han föredrar det levande fiaskot framför ett dött eftersom det har den obestridliga fördelen att det lever. Detta formar en syn på nostalgin som en i grunden reaktionär företeelse, en lyx för dem som inte har kniven mot strupen.

”Oktoberdikter” kan ses som Forssells kulmen som rolldiktare. Han lever sig in i Lenin, iklär sig hans blick och röst, på samma sätt som han tidigare gjort med vitt skilda karaktärer som seriemördaren Marcel Petiot och koreografen Vaslav Nijinskij. Författaren Agneta Pleijel konstaterade att det inte finns någon som ”lika ogenerat kan vandra ut och in i människorna, levande och döda, och viska eller ropa genom deras munnar så att man tror sig höra mänskligheten tala”.

Debatt om författarens roll

Men Lenin var inte vilken historisk karaktär som helst. I sin samtid väckte boken frågan om vem som egentligen för ordet i dikterna. Är det Vladimir själv eller författaren Lars Forssell? Flera kritiker frågade sig vilken roll en svensk poet egentligen spelar i de ryska proletärernas revolution. Generationskamraten Bo Setterlind skrev till och med en svarsdikt där han varnade för att även Forssell kunde vara ”misstänkt för makthunger”.

På detta svarade en irriterad Forssell att Lenin i hans Oktoberdikter inte är han själv. ”Det vore en förmätenhet som inte ens en ’borgerlig individualist’ kan tillåta sig”, skrev han. Förutsättningen för läsningen av Leninsviten är att man ser Lenin som en person som dog 1924 efter att ha genomfört en revolution som skakade världen, fylld av både hopp och oro för att hans verk kunde gå fel.

Att med historien som facit förvalta denna tillförsikt och ge den poetiskt uttryck är kanske diktsamlingens viktigaste bidrag. Som Forssell själv skrev: ”Att vara trogen det revolutionära projektet och samtidigt uthärda vissheten om att historien inte har någon given utgång. Att varje språng är en risk.”

Språkets revolutionära kraft

Språkets roll för att upprätthålla – eller över huvud taget kunna föreställa sig – drömmen om revolution är avgörande för Forssell. I diktsamlingen kritiserar han föreställningen om att revolutionens teori är värd mer än dess praktik. Tvärtom förstår ingen marxistisk filosofi bättre än den som bokstavligen erfar motsättningen mellan arbete och kapital i sin kropp.

Lenin i ”Oktoberdikter” omfattar denna syn, samtidigt som han understryker teorins betydelse för politisk organisering. Byggarbetsplatsen har sina begrepp och revolutionen sina. Den som gör anspråk på verkligt förändringsarbete måste eftersträva precision, oavsett om materialet är stål eller språk.

Liksom den socialistiska strävan tar sig Forssells ord de friheter de behöver för att säkerställa sin triumf. De insisterar, tvekar, skämtar, grälar, upprepar sig och konstaterar: ”Det finns inga skäl för optimism / Det finns inga skäl för pessimism / Det finns skäl för revolution”. Orden etsar sig fast som hammarslag och fortsätter att resonera decennier senare.

Lars Forssells ”Oktoberdikter” från 1971 ges nu ut på nytt i Nirstedt/litteraturs poesibibliotek. Nyutgåvan inkluderar ett förord av författaren och kritikern Athena Farrokhzad, som framhåller bokens fortsatta relevans för samtidens politiska och poetiska landskap.