Den australiska skräckfilmen ”Leviticus” tar sig an känsliga ämnen som queer kärlek, omvändelseterapi och uppväxttrauma i en blandning av socialt drama och övernaturlig skräck. Filmen, som kommer efter succén ”Heated rivalry”, representerar en ny våg av skräckfilm där samhällskritik möter genrekonventioner.

Regissören bakom produktionen har valt att kombinera två till synes disparata element: en ung persons kamp med sin sexuella identitet och klassiska skräckelement i form av en övernaturlig antagonist. Resultatet är vad som beskrivs som ett ambitiöst hopkok där uppväxtdrama möter det som betecknas som viralskräck – en subgenre som blivit alltmer populär inom modern skräckfilm.

Australisk film tar plats i genren

Australien har under de senaste åren etablerat sig som en betydande aktör inom skräckfilmsgenren, med produktioner som ofta utmärker sig genom att kombinera genuina samhällsfrågor med genrefilmens konventioner. ”Leviticus” följer i fotspåren av denna tradition genom att använda skräcken som verktyg för att belysa verkliga hot och trauman som HBTQ-personer utsätts för.

Titeln ”Leviticus” hänvisar till den tredje Moseboken i Bibeln, ett val som inte är slumpmässigt. Kapitlet har historiskt använts för att rättfärdiga diskriminering och förtryck av homosexuella personer, vilket gör titelvalet till ett tydligt ställningstagande från filmskaparnas sida. Genom att appropriera detta namn och använda det i en berättelse om queer upplevelser, tar filmen en stark position i debatten om religion och sexuell identitet.

Omvändelseterapi i fokus

Omvändelseterapi, eller konversionsterapi som det också kallas, är en kontroversiell och i många länder förbjuden praktik som syftar till att ändra en persons sexuella läggning eller könsidentitet. Praktiken har fördömts av medicinska och psykologiska organisationer världen över som skadlig och ineffektiv. Genom att placera denna verklighet i centrum av narrativet, lyfter ”Leviticus” fram en fråga som fortfarande är aktuell i många delar av världen, inklusive vissa delstater i Australien där praktiken ännu inte är helt förbjuden.

Den övernaturliga stalker som hemsöker filmens huvudperson fungerar som en metafor för det psykologiska trauma och den ständiga rädsla som många HBTQ-personer upplever. Kombinationen av verklig social skräck i form av omvändelseterapi och övernaturlig skräck skapar enligt filmkritiker Sebastian Lindvall ett lager av symbolik som förstärker berättelsens påverkan.

Viralskräck som verktyg

Begreppet viralskräck har kommit att beskriva en typ av modern skräckfilm där hotet sprids eller upplevs på sätt som liknar viral spridning, ofta med kopplingar till samtida ångest kring social smitta, digitala medier eller psykologisk påverkan. I ”Leviticus” används detta koncept för att utforska hur trauma och rädsla kan spridas och påverka en persons psyke.

Filmen representerar en växande trend inom genren där skräckfilmare använder fantastiska element för att bearbeta och kommentera verkliga sociala orättvisor. Detta tillvägagångssätt har visat sig vara effektivt för att nå en bred publik samtidigt som viktiga samhällsfrågor lyfts fram.

Ambitiös men ojämn

Sebastian Lindvalls beskrivning av filmen som ett ”ambitiöst hopkok” tyder på att produktionen tar sig an stora teman och försöker väva samman olika genreelement. Denna ambition kan vara både filmens styrka och svaghet, då balansgången mellan socialt drama och genreskräck är notoriskt svår att navigera.

Den australiska filmindustrin har på senare år visat en förmåga att producera skräckfilm som resonerar internationellt, och ”Leviticus” verkar vara ännu ett försök att etablera en distinkt röst inom genren. Genom att kombinera lokala perspektiv på globala HBTQ-frågor med universella skräckelement, positionerar sig filmen i en tradition av socialt medveten genrefilm.