Balsam Karam: Jag minns inte när man började slänga skit i vår brevlåda

Författaren Balsam Karam fick nyligen ett oväntat besked från sin bästa vän – en skärmdump från statens offentliga utredning om Sveriges kulturkanon. I ett avsnitt om tematiska kanonlistor hade hennes debutbok ”Händelsehorisonten” från 2018 tagits upp som representant för Skinnskatteberg, en liten ort i Västmanland.

För Karam blev upptäckten en startpunkt för djupare reflektioner. Efter alla år kändes det som ett erkännande av att hennes erfarenhet som flykting hade format författarskapet. Genom att skriva ut ortsnamnet påtalades också något sällan uppmärksammat – att personer med efternamn som Karam, Mohammed eller Ramirez sällan får representera små svenska orter, annat än för att de en gång i tiden placerats där som flyktingar.

Skinnskatteberg, beläget mellan Fagersta och Lindesberg och omgivet av Bergslagsskogarnas täta vegetation och vatten, är för många känt som den kommun där författaren Jan Myrdal bodde och förvaltade sitt berömda bibliotek. För andra är det ett sommarparadis med stugor och natursköna omgivningar. Dessa fakta utgör, om man vidgar begreppet, en del av platsens kanon.

Men för Karam och hennes familj är Skinnskatteberg något helt annat. Det enda paradisiska med adressen Rådjursstigen 9 var att familjen i stort sett var samlad. Annars präglas minnena av rädslan för sjöarna, en kiosk där hon en gång kissade på sig, gården där hennes vän tappade en nagel och klädaffären familjen sällan hade råd att handla i.

Sensommaren 1990 anlände många flyktingfamiljer till Skinnskatteberg för första gången. Det var som att möta en lugn och mätt plats efter vilan. Familjerna promenerade på gator kantade av villor och träd, pratade olika språk och dialekter, bjöd varandra på te och middag och delade, i den mån de orkade, berättelser om flykt och tortyr.

Men när hösten kom skiftade något. Karam själv minns inte första gången någon började slänga skit i familjens brevlåda eller sätta ”Bevara Sverige Svenskt”-klistermärken på fönstren i skydd av mörkret. Hon minns inte heller de nattliga ringningarna och dörrbankningarna runt klockan två eller tre, men har fått veta att det slutade först när hennes bror började ligga och hålla vakt i hallen. Han fick tag på en av pojkarna och hotade att begrava honom levande. Därefter vågade pojken och hans föräldrar inte mer än att demonstrativt spotta i marken när familjen gick förbi.

Den första vintern förvandlade platsen fullkomligt. Modern klädde Karam i allt hon kunde hitta, däribland en rosa balaklava och en för liten overall. Ett minne som etsat sig fast är eftermiddagen då fritidsfröken tyckte att hon var busig och ställde ut henne i kylan. Modern fann henne genomfrusen, tog henne i sin famn och skällde ut personalen så gott hon kunde. ”Hon är sju år gammal, hon är bara ett barn”, upprepade hon om och om igen.

Våren därpå gick Karam i sitt första demonstrationståg mot rasism, något hon beklagligt nog tycker liknar hennes senaste demonstration på Sergels torg. Skillnaden är att 35 år har passerat. Då var hon obekant med konceptet demonstration men förstod av de tända facklorna och skyltarna att något viktigt var på gång – budskapet handlade om Sveriges behov av invandrade. Länge tänkte hon att det var slående att hennes första medvetna yttring inom ramen för svensk demokrati var att hävda sin rätt att få stanna – att handen som skulle lära henne om frihet också kunde slå henne ut ur den. Numera inser hon att det är något de flesta invandrade får erfara.

När sommaren återvände förstod familjerna att det lämpligaste vore att bada och beundra naturen. Problemet var att ingen kunde simma och nästan inga färdmedel fanns tillgängliga. Många gånger blev det istället långpromenader och grill i trädgården, följt av kortspel och kanske lite dans. En stor lycka var de gånger skåpbilen som sålde kryddor, ris och örter körde förbi och familjerna sedan kunde känna sig hemma i sina kök.

Karams sista sommar i Skinnskatteberg, innan flyttlasset gick till Västerås, cyklade hon och en vän i skogen. ”Cykeln har bara handbroms”, ropade vännen när Karam for iväg som en pil. Tittar man noga på hennes framtänder syns fortfarande sprickorna efter trädet hon körde rakt in i.

Kanske stämmer det att hon är en god representant för Skinnskatteberg, när hon för resten av livet ska bära spår av krocken i sin mun, skriver hon. Kanske känns det nu också rimligt att representera orten när hon fått lägga till några av sina och många andras bilder till föreställningen om vad platsen är och har varit. Genom att synliggöra dessa minnen vill hon visa hur mångfald alltid övertrumfar en statisk kanonlista.