Bokmässan i Göteborg är en av de viktigaste mötesplatserna för bokbranschen i Norden, och här brukar de kulturella strömningarna i samtiden bli synliga. En av de första kvällarna på årets mässa var inget undantag. Fyra manliga kollegor anlände ungefär samtidigt till en restaurang med fri bordsplacering. De slog sig ner vid ett hörnbord i mörkret längst in i lokalen. En kvinnlig servitör döpte dem snabbt till ”grabb-bordet”. Det var inte menat som beröm, men inte heller som attack. Det sades i en anda av systerligt deltagande: här sitter fyra män och klamrar sig fast vid varandra samtidigt som pojkars och mäns läsförståelse, studieresultat och arbetsmarknadsutsikter sjunker. Mot slutet av middagen erbjöd hon avec till kaffet, och hon var nära att fnissa. Cognac, cigarr och calvados framstod som patriarkatets gamla attribut och hörde hemma i en annan tidsålder och en annan maktordning.
Nästa morgon frågade kollegorna om de fyra männen verkligen hade bildat ett grabb-bord. Av tonläget att döma kunde de lika gärna ha kört hem gravt alkoholpåverkade. Ett tabu hade brutits. Den trygga homosocialiteten – män som samlas i grupp och möjligen värnar sina privilegier – är inte längre gångbar annat än som självparodi.
Bokmässan ligger i skärningspunkten mellan konst och kommers, och därför är den ett känsligt instrument för kulturens konjunkturer. I montrar, mingel, köer och tomma publikrader syns vad som är på väg att förändras. Årets hedersgäst, Jamaica Kincaid, är ett val som tydligt markerar var mässan befinner sig. Kincaid är född på Antigua i Karibien, en ö som fram till 1981 var brittisk koloni. Hon har under flera decennier varit en av de mest centrala rösterna i den postkoloniala litteraturen. Hennes essä ”En liten plats” – originaltiteln är ”A Small Place” – är en klassiker. Där vänder hon sig direkt till den vita turisten och skildrar hur kolonialismen format Karibien. Den vita besökaren beskrivs som en sopa som stannar till här och där för att titta på det ena och ta en smakbit av det andra.
Kincaid som hedersgäst kan också förstås i ett bredare marknadsperspektiv. Bokmässan är en arena där rättigheter säljs, författare lanseras internationellt och trender uppstår. Postkolonial litteratur, migration och frågor om klass har fått allt större plats på den svenska bokmarknaden. Förlagen satsar i högre utsträckning på översättningar av författare från det globala syd. Ett hedersgästval av Kincaids kaliber drar medieuppmärksamhet, lockar publik och sätter agendan för de samtal som förs i mässmontrarna. Hon representerar en litterär tradition som länge varit marginaliserad men som nu står i centrum.
Vid ett besök hos Kincaid för några år sedan, i hennes hem i Cambridge på USA:s östkust, möttes en svensk journalist av hennes karakteristiska ironi. Redan i dörren synade hon honom från topp till tå och utbrast: ”ah, the Nordic race…”. I hennes ögon var han ett genetiskt slagg från den europeiska härskarklass hon gisslar i sina skildringar av kolonialismens Karibien. Han var svampigt vit som en ogräddad vetebulle, en av de turister som i hennes essä kallas sopor.
Ironin var inte slumpmässig. Mötet ägde rum strax efter att Donald Trump vunnit sitt första presidentval. Kincaid lade skulden på den vita majoritetsbefolkningen. En koalition av vita män, menade hon, hade röstat fram en parodi på en patriark i Vita huset. Patriarkatet hade gjort comeback – men som en rasistisk fars. Det är något av samma löje som kretsar kring grabb-bordet i Göteborg. Män som misstänks värna sina privilegier i grupp väcker numera mest road skepsis. Kvar finns insikten att de borde ha skingrats innan det var för sent. På så sätt fortsätter Bokmässan att vara en plats där samtidens frågor om kön, makt och litteratur ställs på sin spets – både i det som skrivs och i det som sker runt borden.
