Varningsklockor ringde för Varian Fry i Berlin 1935

En julikväll 1935 förändrades den amerikanske journalisten Varian Frys liv för alltid. Den 27-årige sonen till en välbärgad börsmäklare från Manhattan satt på ett elegant kafé nära Kurfürstendamm i Berlin när lugnet plötsligt bröts av oväsen från gatan. En brutal pogrom utspelade sig framför hans ögon när unga män i vita skjortor angrep förbipasserande med rop om ”Jude!” medan polisen stod passiv.

Dagen därpå mötte Fry Ernst Hanfstaengl på nazistpartiets informationsavdelning för utländska journalister. Till Frys häpnad erkände Hanfstaengl öppet att attackerna var noggrant planerade av partiet. Det chockerande var inte avslöjandet i sig, utan den totala frånvaron av förställning. Hanfstaengl, som beskrev sig som personlig vän till Hitler, uttryckte dessutom åsikten att ”den judiska frågan” borde lösas genom ett blodbad.

För Fry stod det nu klart: när nazisterna talade om blodbad menade de massmord på judar. Detta möte blev avgörande för hans fortsatta liv. Fem år senare grundade han hjälporganisationen Centre Américain de Secours, genom vilken han räddade omkring 2 000 människor, främst judar, från det naziockuperade Frankrike. Hans insatser gav honom utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken” av Yad Vashem 1994.

Den skamlöshet som Fry bevittnade hos nazisterna 1935 har paralleller i dagens politiska klimat. I sin bok ”Marseille 1940” beskriver den tyske författaren Uwe Wittstock hur det som berör mest i Frys berättelse inte är ondskan i sig, utan den kompletta frånvaron av skam hos dess företrädare.

I dagens politiska landskap kan man se liknande tendenser. Till skillnad från tidigare, då makthavare åtminstone försökte framställa sina handlingar som välmenande, har många av dagens auktoritära ledare skapat en kultur där man öppet kan ge efter för sina värsta impulser. Premissen är att världen ändå är ond och rutten, vilket leder till en politik där humanistiska värden avfärdas som naivitet.

Denna attitydförändring syns även i Sverige. Politiker som försvarar humanism och tolerans hånas som ”godhetssignalerare”. Statsminister Ulf Kristersson och vice statsminister Ebba Busch har beskrivit folkrätten – en grundpelare i den internationella rättsordningen – som en ”seminariefråga” utan större betydelse. Hanteringen av klimatmålen och det demonstrativa föraktet för institutioner som Lagrådet är ytterligare tecken på samma utveckling.

Nedmonteringen av civilisationens polityr har gått anmärkningsvärt snabbt. I den svenska debatten, särskilt kring invandringsfrågor, hävdar många att verkligheten har förändrats, men detta argument bortser från att verkligheten inte skapar sig själv. Svenska politiker har genom att acceptera bilden av invandringen som roten till samhällsproblemen omedvetet gett näring åt ett narrativ som tränger undan historiska lärdomar om vad som händer när liberal demokrati kompromissar med auktoritära krafter.

Den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg påminde nyligen om ett belysande exempel. När Fredrik Reinfeldt 2014 uppmanade svenskarna att ”öppna sina hjärtan” för flyktingar, svarade Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson att han inte kunde ”se en äldre människa i ögonen och säga: ’Ledsen att du svälter ihjäl men vi måste ha asylinvandring'”.

Idag, när asylinvandringen kraftigt begränsats, har situationen för äldre knappast förbättrats. Minst 42 kommuner har slutat leverera varm mat till äldre, forskare beskriver Sveriges äldreomsorg som undermålig när det gäller mat, och Livsmedelsverket varnar för ökad risk för undernäring. Åkessons påstående att asylsökande tog maten från de äldre var alltså falskt – men i dagens politiska klimat kan makten avslöjas utan konsekvenser, eftersom den inte längre bryr sig om att dölja sina verkliga avsikter.

Varian Frys upplevelse i Berlin 1935 visade vad som kan hända i en värld där förnuftets fernissa försvinner. Hans insikt ledde till handlingar som räddade tusentals liv. Frågan är vilka lärdomar vi idag kan dra från historien när civilisationens tunna fernissa åter börjar krackelera.