Björn Wiman: Ett fungerade försvar behöver både bombplan och bibliotek

En 113-årig isjakt seglade nyligen ut på Riddarfjärden i Stockholm, bärande på minnen från forna tiders stränga vintrar. Denna historiska farkost framkallar tankar om en tragisk händelse från 1922, då lille Dag Beskow förolyckades efter att ha träffats av en isjakt under en söndagspromenad på isen i Djursholm.

Händelsen blev djupt omvälvande för Dags föräldrar, konstnären Elsa Beskow och maken Natanael. Som Annika Persson skriver i sin bok ”Elsa och Natanael Beskow – en kärlekshistoria”: ”Från ett barns död hämtar man sig inte.” Tragedin återspeglas i den aktuella utställningen ”Förtrollad vardag” på Thielska galleriet i Stockholm, och bildade bakgrund till den melankoliska stämningen i Elsa Beskows bok ”Resan till landet Längesen”.

Elsa Beskows bildvärld var alltid i dialog med sin samtid. Bakom den till synes idylliska ytan i ”Blomsterfesten i täppan” från 1914 döljer sig en skarp klassanalys – de fina blommorna störs av det uppstudsiga ogräset. I förrädiskt vackra färger återspeglas den samhällsförbättrande radikalism som präglade både Elsas och Natanaels livsverk.

Deras tid, det moderna genombrottet, framstår idag som ett förlorat land att längta tillbaka till. Det var en era präglad av framtidstro där socialdemokrater och liberaler förenades i en utvecklingsoptimism på individnivå. Bildningskoalitionen växte fram med föreläsningsföreningar, arbetarinstitut, studiecirklar och folkbibliotek, och kom med tiden att omfatta även konservativa krafter.

Makarna Beskow var centralfigurer i denna tidsanda, besjälade av övertygelsen att en bättre värld var möjlig att skapa. När Elsa Beskow gav ut ”Hattstugan” 1930, kort efter Per Albin Hanssons berömda folkhemstal, fick de olydiga barnen i boken både ett praktiskt hem under en trygg patriarkal hand och en modern sommarstuga. Paret Beskow menade att det goda samhället inte bara skapas genom politiska beslut utan måste växa inuti människorna.

År 1912, samma år som ABF började samla arbetare till bildning, öppnade Natanael Beskow Birkagården i Stockholm. Detta sociala arbetscentrum, inspirerat av den engelska settlementrörelsen, syftade till att skapa gemenskap över ålders-, yrkes- och åsiktsgränser. Särskilt stadsdelens mindre bemedlade ungdomar sökte sig dit, däribland grupper som beskrevs som ”av utpräglad ligisttyp”. Personalen kanaliserade deras energi genom både bildning och fysisk träning. Senare inrättades en folkhögskolekurs för arbetslösa som utvecklades till Birkagårdens folkhögskola på Marholmen utanför Stockholm.

Det var ingen mjuk pedagogik som genomsyrade Elsa Beskows böcker – från klasskampsretoriken i ”Fest i blomstertäppan” till den obönhörliga strafftanken i ”Hattstugan”. Men makarna Beskows grundsyn byggde på en genuin tilltro till människans förmåga att utvecklas. Natanael Beskow trodde på individens möjlighet att odla de egenskaper som det medborgerliga livet kräver: initiativkraft, öppenhet, solidaritet och ansvar.

Deras tid delar flera beröringspunkter med vår egen. Under första världskriget plågades Natanael av hur banden mellan folken slets sönder. Under andra världskriget tog Birkagården emot judiska flyktingar från Tyskland, bland dem konstnären Lotte Laserstein och den blivande läkaren Jerzy Einhorn. Skolans rektor Gillis Hammar hamnade högt på nazisternas lista över fiender att eliminera vid ett maktövertagande.

I dagens politiska klimat kan engagerade humanister som Elsa och Natanael Beskow framstå som naiva. Men just därför är de förebildliga. Deras vision om att lysa upp människan inifrån står i skarp kontrast till dagens politiska tendenser, inte minst inom folkbildningen. I idédokumentet ”Tidö 2.0” skissar tankesmedjorna Timbro och Oikos på förslag att fasa ut allt statligt stöd till den svenska folkbildningen.

En sådan politik vore inte bara historielös utan också motsatsen till vad dagens samhälle behöver. Vår tid behöver nya institutioner som får människor att växa tillsammans. Detta borde vara lika politiskt okontroversiellt som att bekämpa folksjukdomar eller säkra rent dricksvatten.

Folkbildningen borde ses som en del av totalförsvaret, med särskilt ansvar att motverka desinformation. Ett fungerande försvar behöver både stridsflyg och studiecirklar. Ironiskt nog tvingades nyligen Markaryds folkhögskola lägga ner sin planerade kurs med beredskapsprofil, där studenter skulle kunna läsa in högskolebehörighet samtidigt som de fördjupade sig i civilförsvar och totalförsvarskunskap.

Elsa och Natanael Beskow dog samma år, 1953, trettio år efter sonens olycka. Boken om landet Längesen slutar i försoning mellan troll, drakar och människor. Idag framstår Elsa Beskows kombination av realism och fantasi som en förutsättning för mental hälsa i vår tid – eller som en recensent redan 1901 beskrev ”Puttes äventyr i Blåbärsskogen”: ”Ett kraftigt verkande medel mot melankoli, livsleda och annat dylikt trolltyg”.