Iraniernas glädje mitt i krigets osäkerhet

Det fanns en påtaglig blandning av känslor som svepte över världen under den gångna helgen. På ena sidan stod medkänslan med många iranier som öppet gråter av lättnad efter att ayatolla Khameini och stora delar av den islamistiska regimens ledarskap dödats i ett koordinerat anfall från USA och Israel. För dessa människor representerar attacken ett historiskt ögonblick och en glimt av hopp efter årtionden av förtryck.

För miljontals exiliranier världen över känns denna känsla av upprättelse fullt begriplig. Prästregimen har splittrat familjer, tvingat människor på flykt från sitt hemland och berövat många deras värdighet. Unga iranier i exil har aldrig kunnat besöka sitt hemland eller träffa släktingar av rädsla för att bli fängslade eller tagna som gisslan.

Sociala medier fylls nu av bilder på iranier som kramar varandra och gråter av glädje. Från gatorna hörs biltutor och jubel. Bilderna påminner starkt om scener från Bagdad 2003, när amerikanska soldater hjälpte irakier att riva ner statyer av Saddam Hussein. Då sågs människor banka med skor på bilder av diktatorn och spotta på planscher med hans ansikte.

Men historien lär oss att vara försiktiga med sådana ögonblick. I fallet med Irak vet vi idag vad som följde efter den initiala euforin. Det är omöjligt att inte känna med människorna som jublar, men samtidigt måste man vara medveten om vad som kan komma.

De flesta analytiker är överens om att Donald Trumps och Benjamin Netanyahus anfall, som många betraktar som folkrättsvidrigt, riskerar att öppna en Pandoras ask i regionen. Iran är ingen bräcklig konstruktion som enkelt kan störtas, utan en systematisk och välorganiserad maktapparat. När ett huvud huggs av denna politiska hydra, växer ofta två nya fram istället.

Trots den spirande optimismen hos delar av befolkningen ändrar det inte den grundläggande maktbalansen. Regimens revolutionsgarde och den paramilitära Basijmilisen kontrollerar fortfarande vapnen. Den vanliga befolkningen står obeväpnad. Trump har uttalat att iranierna nu ”har sitt öde i sina egna händer”, men mot militär makt räcker tomma händer inte långt.

Frågan är om dessa två motstridiga perspektiv kan förenas. Kanske kan de mötas i en gränslös solidaritet med de iranier som riskerar sina liv för att skapa en bättre framtid. I en förhoppning om att attackerna skadar regimen maximalt samtidigt som civila besparas från lidande.

Situationen i Iran påminner om hur komplexa geopolitiska konflikter verkligen är. Bakom rubrikerna finns människor vars liv förändras dramatiskt, vare sig det är genom förhoppningar om frihet eller rädsla för vad som komma skall.

För omvärlden blir det nu avgörande att följa utvecklingen noga. Regionens stabilitet står på spel, och reaktionerna från andra makter som Ryssland, Kina och de arabiska grannländerna kommer att forma nästa fas i konflikten.

Analytiker varnar för att maktvakuumet som uppstått kan leda till ökad radikalisering snarare än demokratisering. Historien från Irak, Libyen och Afghanistan visar att regimskiften sällan följer det manus som interventionens förespråkare hoppats på.

Samtidigt står miljontals iranier inför ett avgörande vägskäl. De senaste årens protester, särskilt efter Mahsa Aminis död, har visat att längtan efter förändring är stark i landet. Frågan är om detta ögonblick kan användas för att skapa en hållbar framtid eller om det blir ytterligare en besvikelse i landets komplicerade moderna historia.