Bokdebuterande Laleh: ”Jag betedde mig som att jag var klokast och rikast i världen”

Den 18 september kom Laleh Pourkarims debutbok ”Jag såg hur vi var stjärnor” ut på Albert Bonniers förlag. I boken återvänder artisten till sin familjs flykt från Iran via Minsk till Göteborg, och till uppväxten i Hammarkullen. Men det är ingen traditionell självbiografi. Berättelsen rör sig fritt i tiden, associerar och blandar verklighet med mer sagolika inslag. Plötsligt befinner sig Laleh på ett berg och talar med en varg. I nästa stund gräver hon i en gammal Konsumkasse där hennes pappas fotografier och familjens dokument legat undanstoppade i decennier.

Boken kretsar kring en konsumkasse, men den utgår också från ett potatisland. Under intervjun, som äger rum i Ytterjärna söder om Stockholm, rör sig Laleh mellan odlingar och växthus. Potatisen har varit ett återkommande inslag i hennes turnéliv, med raden ”jag la en potatis i jorden, det kom tio!”. För henne är potatisen nära förknippad med pappan, som fotograferade landsbygden i Iran för att bevara ett sätt att leva som höll på att försvinna. ”Att jag skrivit boken handlar delvis om att jag vill återberätta det han berättat för mig”, säger hon.

Föräldrarna träffades på universitetet i Iran, där fadern var professor i litteratur och modern matematiker. Laleh beskriver dem som två väldigt olika personer. Fadern ville lära av historien, medan modern blickade framåt. Båda är i dag döda. Fadern omkom i en olycka 1994, och modern gick bort i cancer knappt tjugo år senare. Det svåraste materialet i boken blev polisrapporten från faderns död, en sensommardag vid en sjö i Floda. Han hade gett sig ut på vattnet efter ett larm om en kvinna i sjönöd och kom aldrig tillbaka. Laleh sköt länge upp att läsa rapporten, men beskriver nu en känsla av lättnad efteråt.

Sedan debuten 2005 har Laleh varit svår att placera i fack. Debutalbumet blandade genrer och språk, med låtar på svenska, engelska och persiska. Hon producerade sina skivor själv, vägrade att följa branschens mallar och kunde i tv-sammanhang välja att framföra något helt annat än den hit som förväntades. I intervjuer har hon ibland uppfattats som sluten, men själv har hon sett det som en vilja att vara en hel människa i stället för en roll. ”Jag uppfattade mig själv som väldigt trevlig och artig, men jag har fått höra i efterhand att vissa tyckte att jag var jobbig och kaxig”, säger hon.

Åren i Los Angeles blev ett tydligt exempel på både hennes ambitionsnivå och hennes ovilja att anpassa sig. Där skrev och producerade hon musik åt artister som Demi Lovato, Tori Kelly och Ellie Goulding. Hon kallar det i efterhand en sektliknande upplevelse – en ”über-popvärld” med egna regler och hierarkier. Det var en lättnad att flytta därifrån, men målet var nått. Frågan blev hur länge man ska fortsätta bevisa något.

Rädslan för att bli bortglömd har också varit närvarande. När en vän i Los Angeles konstaterade att ”såna som du blir inte legender” väcktes något i henne. Hon ringde sin turnéledare och bokade Ullevi, en av Sveriges största utomhusarenor. På sin 40-årsdag sommaren 2022 stod hon inför en slutsåld konsert i Göteborg.

I boken skriver hon också om moderskapet. För första gången berättar Laleh att hon har en dotter, även om hon inte går in på detaljer. Det var viktigt att skriva om moderskapet i relation till hennes egna föräldrar, säger hon. Där finns också en annan tråd: frågan om vad som är värt att bevara, från potatisland och familjefotografier till äldre visor och låtskrivande.

Lalehs låtar har under åren fått en bred kulturell betydelse. ”Goliat” är i dag en återkommande låt på svenska skolavslutningar, och ”Some die young” användes efter terrorattacken på Utøya. Hennes föräldrar gav henne tidigt en känsla av att det hon sa och tänkte var värdefullt, och den övertygelsen har präglat både musiken och den nya boken.

Boken innebär också ett kliv in på en bokmarknad där allt fler artister berättar sina historier i egen form. Albert Bonniers förlag, en av Sveriges ledande bokutgivare, ger därmed ut en av höstens mest uppmärksammade artistbiografier. För Laleh handlar utgivningen inte om att göra en klassisk memoar, utan om att förstå sig själv och sin bakgrund. ”Jag har inte unnat mig själv att göra kärlekslåtar tidigare”, säger hon. ”Men nästa turné kanske jag och publiken kan göra en kärlekslåt ihop.”