En het debatt om CIA:s finansiering av västerländsk kultur under det kalla kriget har blossat upp på nytt i Sverige. Diskussionen kretsar kring hur den amerikanska underrättelsetjänsten i hemlighet stödde kulturella uttryck och intellektuella för att sprida västerländska värderingar under konflikten med Sovjetunionen.

Denna kontrovers är långt ifrån ny. Redan 1999 publicerade historikern Frances Stonor Saunders boken ”Who Paid the Piper?”, som avslöjade hur CIA finansierade en rad internationella kulturtidskrifter och förlag. Boken, som recenserades av Göran Rosenberg i DN Kultur, dokumenterade hur den amerikanska underrättelsetjänsten arbetade bakom kulisserna för att främja den västerländska tankefriheten. Senare har ytterligare exempel kommit fram, bland annat att den anrika litterära tidskriften Paris Review mottog hemligt stöd från CIA.

I den pågående diskussionen har fokus särskilt hamnat på Frankfurtskolan, den inflytelserika gruppen tyska intellektuella som inkluderade tänkare som Theodor Adorno, Walter Benjamin, Jürgen Habermas, Max Horkheimer och Herbert Marcuse. Dessa tänkare var kända för sin skarpa kritik av kapitalismen, vilket gör anklagelserna om kopplingar till amerikansk underrättelsetjänst särskilt kontroversiella. Kritiker menar att om dessa anklagelser stämmer skulle det betyda att även dessa oförsonliga kapitalistkritiker i praktiken tjänade repressionens intressen.

Liknande påståenden har riktats mot kulturpersonligheter som konstnären Jackson Pollock och författaren Gabriel Garcia Marquez, som på olika sätt påstås ha fått sin verksamhet finansierad indirekt av amerikanska intressen.

Theodor Adornos arbete förblir dock relevant för att förstå dagens intellektuella klimat. I sin bok ”Minima moralia” från 1951, nu utgiven på svenska av Arkiv förlag i översättning av Lars Bjurman, reflekterar han över intellektuellas situation. Under rubriken ”They, the people” skriver Adorno att intellektuella ofta visar sina sämsta sidor när de möter varandra, eftersom de främst träffas i konkurrentens situation – den mest ovärdig och förnedrande av alla positioner.

Adorno diskuterar även teknologins inverkan på det mänskliga livet. Han beskriver hur den ”från sina fjättrar frigjorda tekniken” eliminerar all lyx, där expresståget har berövat resandet sin tidigare vällust. Ceremonier kring måltider och avsked genom öppna tågfönster har ersatts av en fängelsesliknande effektivitet. Detta resonemang känns anmärkningsvärt aktuellt idag, när mänsklig kontakt allt mer ersätts av själlöst hanterande av appar och digitala gränssnitt.

På tal om teknikens begränsningar har webbsajten 404 nyligen genomfört en fascinerande undersökning av artificiell intelligens och dess kreativa kapacitet. När forskarna bad populära AI-chatbotar som ChatGPT, Claude och Gemini att ”berätta en historia”, upptäckte de ett anmärkningsvärt mönster. Av 20 000 sådana förfrågningar innehöll hela 88 procent av svaren ett eller flera av samma elva ord.

Namnen Elias, Mara och Elara återkom ständigt, liksom yrkena fyrvaktare, urmakare och bibliotekarie. Särskilt namnet Elias Thorne – ofta i rollen som fyrvaktare – dök upp med närmast besatt regelbundenhet. Dessa AI-genererade berättelser har till och med börjat dyka upp i digitala bokhandlares utbud.

Förklaringen till detta fenomen ligger troligen i hur AI-systemen är programmerade. En teori är att dessa namn och yrken anses vara okontroversiella, neutrala och tilltalande för en bred publik. Dessutom tenderar olika AI-program att kopiera varandra i en evig rundgång. Detta representerar raka motsatsen till vad som vanligen anses vara god litteratur – originalitet och mänsklig kreativitet.

Forskarna har faktiskt hittat några verkliga Elias Thorne. En är en fiktiv detektiv från 1980-talets samlarkort, en annan en verklig brittisk urmakare som levde på 1800-talet. Frågan är nu hur lång tid det dröjer innan en svensk ”författare” publicerar en AI-genererad roman om Elias Thorn i den lilla fyren vid kusten.

På andra sidan Nordsjön händer stora förändringar i kulturtidskrifternas värld. De norska tidskrifterna Vagant och Vinduet slår nu samman sina verksamheter till en enda publikation under namnet Vagant. Den nya tidskriften kommer att finansieras av förlagsgiganten Gyldendal, vilket är en betydande utveckling i det nordiska kulturlivet.

Detta är två välrenommerade tidskrifter, och sammanslagningen kan jämföras med om svenska tidskrifter som Glänta, 00-tal, Ord&Bild och Hjärnstorm skulle slås ihop och ges ut av Albert Bonniers förlag. Första numret av den nya tidskriften planeras till augusti, och många i kulturbranschen ser med spänning – och viss oro – fram emot resultatet.

Denna omstrukturering illustrerar de ekonomiska utmaningar som kulturtidskrifter står inför i den digitala tidsåldern, där större aktörer och konsolideringar blir allt vanligare för att säkra överlevnaden.